När verkligheten mest påminner om en dålig skräckfilm och när dystopierna är mer träffsäkra än Riksbankens prognoser – då inser vi att vi måste förvänta oss och förbereda oss för det oväntade. Efter två års pandemi och därpå Rysslands massiva anfall på Ukraina har det blivit en central samhällsfråga hur vi kan bygga upp större motståndskraft och uthållighet i kriser.

Resiliens kallas det, för att använda ett ord som brukar få beteckna allt från ekosystem till människors psyken. Det betyder närmare bestämt förmåga att stå emot och återhämta sig från störningar. Mycket av nyhetsrapporteringen dessa dagar handlar i grunden om resiliens.

Exempelvis har det berättats att regionerna sedan pandemin skaffat ordentliga lager med skyddsutrustning och mediciner men att Sverige saknar beredskapslager med livsmedel åt befolkningen. Lottakårister har intervjuats om vad som är bra att ha hemma om det blir kris och det har publicerats frågor och svar om hur man bunkrar vatten. Flera medier har rapporterat om långa köer av ukrainska flyktingar utanför Migrationsverkets lokaler och att ett stort antal handläggare nu ska snabbrekrytera.

Som framgår av exemplen har vi blivit plågsamt medvetna om att vi på flera håll behöver bygga upp reservkapacitet, vilket är ett sätt att stärka samhällets resiliens. Men det är inte gratis. Lager kostar, vare sig det är regioner eller privatpersoner som bygger upp dem.

Resiliens handlar också om att vara flexibel och snabbt kunna ställa om till nya förhållanden. Migrationsverket kan inte ständigt ha ett stort antal extra anställda, men det kan ha kompetens och rutiner för att snabbt skala upp verksamheten vid behov. Inte heller det är gratis.

Det finns en oundviklig motsättning mellan resiliens och effektivitet i betydelsen minimering av resursförbrukningen. Samtidigt kan resiliens vara helt nödvändig för effektivitet i betydelsen att verksamheten får avsedd effekt. Därför krävs ständiga avvägningar och bedömningar av vad som verkligen behövs, även om det kostar.

Att lära av misstag är ytterligare en aspekt av resiliens. Här finns mycket att göra inom svensk politik. För att återigen ta flyktingmottagandet som exempel igen så har Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik nyligen varnat för att vi håller på att göra samma misstag som 2015 då alltför många flyktingar hamnade i mindre kommuner, och detta därför att lagarna som styr fördelningen är desamma.

Resiliens handlar till sist om rörligt intellekt – att ha fantasi nog att föreställa sig alternativa scenarier, inklusive att allt går åt helvete eller i alla fall blir väldigt annorlunda mot vad man hittills trott.

Det var nog fantasi som saknades när svenska politiker på 1990- och 2000-talen skar ned försvaret så drastiskt bara för att säkerhetsläget såg bättre ut ett tag. Och i dag krävs fantasi om vi verkligen ska stärka vår resiliens, inte bara inför pandemier och krig i närområdet utan inför helt nya slags kriser som vi ännu inte vet någonting om. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet och NMBU, Norges miljö- och biovetenskapliga universitet