Familjen med fem sjuksköterskor: ”Man gör skillnad varje dag"

Som barn till två sjuksköterskor fanns inte yrket på kartan för Anna och Marie, inte heller för Annas dotter Ellen. Men något år efter gymnasiet tänkte de om. Det ångrar de inte.

Det händer att det blir en del prat om sjukvården när Kermit och Barbro Jossebo träffar döttrarna Anna Josse Eklund och Marie Jossebo och barnbarnet Ellen Josse Eklund men när de ses försöker de att ta hänsyn till de andra i familjen.

– Däremot måttar vi väldigt många samhällsfrågor och politiska frågor utifrån vår grundsyn på människor, säger Anna Josse Eklund.

Alla fem känner att de valde rätt när de utbildade sig till sjuksköterskor.

– Vi tycker om att jobba med människor och efter utbildningen kan man göra så många olika saker, förklarar Kermit Jossebo och Marie håller med:

– Det finns så många vägar att gå.

Det är de själva bevis på.

Startade korttidsboende

Kermit och Barbro specialiserade sig inom psykiatri men tog andra vägar. Kermit blev färdig 1969 och har sedan huvudsakligen arbetat som chef inom vården och senare med kvalitetsutveckling. Barbro var klar några år tidigare, 1961, och jobbade länge som klinikföreståndare och senare som medicinskt ansvarig sjuksköterska i Kristinehamns kommun. Hon var med och startade ett av de första kommunala korttidsboendena efter Ädelreformen, Blomstergården i Kristinehamn, där Anna senare jobbade under flera år.

Anna och Ellen valde att utbilda sig till distriktssköterskor. Anna var klar med specialistutbildningen 2001. Hon disputerade 2013 och är i dag lärare och forskare på Karlstads universitet där Ellen går näst sista terminen innan hon återvänder till arbetet på Vårdcentralen Kristinehamn-Nybble som distriktssköterska.

Marie har arbetat som barnmorska sedan 1999 och började arbeta på förlossningen på Centralsjukhuset i Karlstad och senare avdelning Q på Karlskoga lasarett. 2018 blev hon ultraljudscertifierad och arbetar i dag på obstetrik- och gynekologimottagningen i Karlskoga.

Vad är det viktigaste i yrkesrollen?

– En grundförutsättning är att se allas lika värde men det viktigaste är att man faktiskt gör skillnad för sina medmänniskor varje dag, säger Anna.

– Det handlar om att se allas unika behov. Som sjuksköterska, beroende på vad du jobbar med, får du ett litet tidsutrymme där du får en väldig inblick i den här personens identitet och liv och du får ett ganska stort ansvar att röra dig försiktigt i det här rummet och det är nog det som vi kom fram till är det viktigaste när vi diskuterade det, säger Ellen.

Inget kall - ett yrke

Historiskt ansågs sjuksköterskeyrket som ett kall. De är glada att det synsättet har försvunnit.

– För mig är det ett jobb där man arbetar med människor, säger Kermit.

– Det är ett av världens roligaste jobb men det är viktigt att se på det som just ett yrke, förklarar Ellen.

– För mig är det även en identitet. När någon frågar säger jag att jag är barnmorska, inte att jag jobbar som barnmorska, säger Marie.

Kompetens

Från början av 1960-talet och fram till nu har vården förändrats enormt, både klädseln, sättet att arbeta och hierarkin.

– Det är 61 år sedan jag blev färdig psykiatrisjuksköterska och då hade vi speciell högtidsklänning, mössa med hakband och rosett. Vi hade armbindel och manschetter. Jag jobbade på kvinnokliniken i Karlstad och klänningarna hade vi när det var påsk och jul. Sedan fick man ta på sig en vit rock över det när det kom in vissa patienter. Läkarna hade vit rock, vit skjorta, svarta byxor och svart slips. Med allt det där svarta är det klart att patienterna funderade på vad det var som kom. Den dagen då vi var färdiga sjuksköterskor och gick in i kyrkan i Karlstad vände sig rektorn om och sade att "flickor efter detta nu så är vi du med varandra". När jag kom tillbaka efter min första graviditetsledighet 1969 var allt detta borta, berättar Barbro.

– Hierarkin finns ju fortfarande kvar med vem som gör vad, säger Anna.

– Men vi jobbar mer och mer efter att hierarkin inte ska vara i form av vilket yrke du har, utan snarare rätt kompetens på rätt plats. Det enda yttre sättet vi kan se skillnad på olika professioner är på skyltarna där det står sjuksköterska och läkare så att man i akutsituationer snabbt ska kunna identifiera vem som gör vad. För mig som jobbar på vårdcentral är det ett teamarbete som måste gå ihop för att det ska funka. Jag är expert inom mitt område, läkarna inom sitt, säger Ellen.

Snabb utveckling

De medicinska framstegen har varit många under åren.

– När jag började på kvinnokliniken var det inte fri abort utan man fick godkännande till abort av Medicinalstyrelsen. Många kvinnor fick inte det, då försökte de fixa det själva och det blev förfärligt. Många som försökte på det här viset blev sterila sen, säger Barbro.

– När mamma och pappa var unga sjuksköterskor dog ju människor i hjärtinfarkter och hjärnblödningar. När Marie och jag var unga sjuksköterskor kunde vi rädda dem men de låg länge på sjukhus. I dag till exempel får färre människor hjärtinfarkt för att vården arbetar förebyggande och om man får hjärtinfarkt är det mycket kortare vårdtid. Under de närmaste 15-30 åren som Ellen har framför sig kommer förmodligen primärvården att växa ännu mer, säger Anna.

Avhandling

Kermit och Barbro har inte medvetet försökt att påverkar döttrarna i deras yrkesval, men visst hände det att det blev diskussioner vid köksbordet.

– Mitt avhandlingsområde var sjuksköterskan som patientens företrädare. Det satt vi och pratade om i vårt kök när jag var ung sjuksköterska och Marie läste till sjuksköterska. Det handlar om den humanistiska synen på att alla människor har lika värde och att rätten till vård är okränkbar och det har mamma och pappa förmedlat, säger Anna.

Kermit och Barbro har båda arbetat som chefer. När vården organiserades om blev Kermit Barbros chef.

– Då var det viktigt att visa för våra kollegor att vi skilde på arbete och fritid, säger Barbro.

1992 infördes Ädelreformen samtidigt som Barbro var medicinskt ansvarig sjuksköterska i Kristinehamns kommun.

– Den första januari var det 45 stycken patienter som var medicinskt färdigbehandlade och som egentligen var kommunens ansvar. Kommunen hade ingen stans att ta emot patienterna men eftersom jag kom från landstinget visste jag att det fanns en del tomma lokaler på Mariebergs sjukhus så jag föreslog kommunen att vi skulle hyra ett hus där och sedan ta emot patienter. Det blev starten på Blomstergården. Det var väldigt jobbigt men också en väldigt rolig period. Jag kom till en värld jag aldrig varit i tidigare men det var tio givande år innan jag gick i pension.

Har ni, Barbro och Kermit, fått några reaktioner på att ni båda är sjuksköterskor?

– Jag kan nog ha upplevt det. Jag började på sjuksköterskeskolan i Karlstad 1967, sedan har jag i hela mitt liv mött människor som sagt att "jag gick utbildningen tillsammans med dig", berättar Kermit. Det är också en del män som reagerat på att jag som man valt det här yrket.

Samtidigt, berättar de, var det vanligt i Kristinehamn att både män och kvinnor arbetade inom vården på Mariebergs sjukhus.

– Jag tillhör en släkt där hälften jobbade på sjukhuset. Min morfar började där 1916 och på somrarna var jag vikarie. Min morbror rådde mig till att utbilda mig till sjuksköterska om jag ville fortsätta inom vården, säger Barbro.

Pandemin

De senaste åren har covidpandemin prövat vårdens resurser till det yttersta.

– Som barnmorska har jag inte varit involverad i den direkta vården av covidpatienterna men det har påverkat oss till exempel att partnern inte kunnat vara med på ultraljud. Det har även varit mycket kring bemötandet av patienterna som varit utmanande med tanke på de strikta hygienrutinerna, berättar Marie.

För Karlstads universitet har det varit en jätteutmaning att få sjuksköterskeutbildningen att rulla på, bland annat med praktiken.

Ellen har arbetat i den direkta frontlinjen på Vårdcentralen Kristinehamn-Nybble.

– I primärvården sitter jag framför allt med telefonrådgivning och jag vet inte hur många konstiga frågor jag har fått i relation till det här viruset. Många har varit ledsna och rädda och då har man en kort stund på sig att försöka inge någon form av trygghetskänsla, trots att man till en början inte visste någonting om viruset. Till en början kom det mejl två gånger om dagen med nya rutiner, säger hon.