Så lockar vi lärare

Ledare
PUBLICERAD:
Låt lärare få vara lärare.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Det är fortsatt stor brist på behöriga lärare. Värst är det på skolor i socioekonomiskt utsatta områden. Där har andelen legitimerade lärare sjunkit från 66 procent för sex år sedan, till 62 procent i dag. Detta samtidigt som snittet i landets grundskolor ligger på 71 procent.

Det är bekymmersamt att de skolor som är i allra störst behov av riktigt skickliga pedagoger inte är tillräckligt attraktiva som arbetsplatser, trots att man från politiskt håll gjort riktade lönesatsningar för lärare som är beredda att ta en sådan anställning.

Men detta är egentligen inte konstigare än att vi generellt har en lärarbrist i Sverige, trots att lönerna stigit rejält under de senaste åren. Om vi skall förmå rätt personer att söka sig till läraryrket – samt ännu viktigare vilja stanna kvar i skolans värld – måste vi se till att lärare får vara just lärare.

När en nybakad lärare ser sig om efter sin första anställning gör vederbörande det med vetskapen att en tjänst på en skola i ett utsatt område förmodligen kommer att innebära mer stök. Plötsligt måste du ägna en stor del av din arbetstid till att vara polis i klassrummet snarare än en ciceron i kunskapssökandet.

Men även på en skola med idel skötsamma elever är frustrationen stor bland många lärare över att så mycket av deras arbetstid går till annat än undervisning. Det finns i dag nästan ingen hejd på hur mycket som skall läggas på skolans axlar – och därmed bli lärarnas huvudvärk.

En tydlig illustration av detta är att det uppdrag som en gång i tiden kallades klassföreståndare numera heter mentor. Med mentorskapet har lärare plötsligt fått en aldrig sinande ström av arbetsuppgifter kopplade till bland annat elevernas psykosociala välmående.

Sveriges Television har börjat sända en serie i sex delar som heter Vem mördade skolan. Det första avsnittet – Torpeden från Katrineholm – kretsar kring Göran Perssons (S) kommunalisering av skolan. Där beskrivs hur det i samband med den genomfördes besparingar med konsekvensen att lärare skulle hinna med alltmer utöver att undervisa.

I en arkivvideo från denna tid möter vi en uppgiven lärare som visar hur trångbodda han och hans kollegor är i sitt arbetsrum. Vi kan anta att han undervisar i svenska, eftersom han beskriver svårigheten i att på en liten yta försöka koncentrera sig på Sven Delblancs senaste roman samtidigt som några kollegor runt om honom diskuterar lektioner och en annan lyssnar på ett band med medeltida ballader.

Denna scen säger så mycket om vad läraryrket handlar om, eller åtminstone borde handla om. Att i lugn och ro – med frihet under ansvar – få förbereda genomtänkta lektioner där man kan möta klassen rustad till tänderna med kunskap som man får förmedla vidare i ett lugnt klassrum.

Det är sådant som skall locka människor till läraryrket, oavsett vilket område deras skola råkar ligga i. Om det är för mycket annat som stör – i eller utanför klassrummet – kommer duktiga lärare att söka sig till andra yrken. De ersätts då av personer som snarare går in i lärarrollen med drivkraften hos en kurator eller fältassistent. Sådana personer behöver också möta ungdomar, men inte vid katedern.

Det krävs nolltolerans mot elever som stör, det krävs att lärare får tid till för- och efterarbete, och det krävs att vi avgränsar vad som är skolans ansvar.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.