Skillnad på folk och folk

Tack och lov för Bror Rexed och du-reformen. Genomslaget kom i slutet på 1960-talet och medicinalstyrelsens chef, västvärmlänningen Bror Rexed, hade en stor roll i detta. Livet blev mycket enklare när alla blev du med varandra och man slapp fundera på om det skulle vara du eller ni i tilltalet. På senare tid tycks ändå tilltalet ni ha smugit in i vissa expediters språkbruk. Att alla ska behandlas utifrån samma förutsättningar borde vara självklart.

Men hur var det före Rexed? Att tilltala herrskapen med ett glatt hej du kunde skapa stor irritation. En ung lärarinna på gymnasiet i Torsby (före Rexeds reform) ville släpa med mig till rektorn för att hon tyckte att jag sagt hej i stället för god dag när jag mötte henne. Ett du i det läget hade inte gått igenom censuren. Och tilltalsordet var ändå bara en liten markör av den sociala skillnaden.

Bäckvall berättar från 1800-talets Dalby att tilltalsordet ni (uttal ”ne”) användes av barn till föräldrar, av yngre till äldre, till alla som i tilltal skulle visas vördnad för. Till och med makar emellan!

Ofta blev det ekonomiska omständigheter som avgjorde vilka som blev herrskap och skulle nias. Från det gamla Dalby berättas hur de stolta storbönderna såg sig själva som stående på ett högre socialt trappsteg än inflyttat herrskapsfolk. Schröder berättar också om hur torparna fick bära bördorna när de var med herrskapen på jakt. Att en dräng eller torpare fick gifta sig med en bondflicka hörde inte heller till vanligheterna. Min farfars mormor Karin struntade i detta så bondjänta hon var och gifte sig med spelmannen Daniel. Priset hon fick betala var att hon inte fick del av arvet efter föräldrarna.

Samtidigt var bönderna i Dalby kända för att själva medverka i många av arbetsuppgifterna på gården, så avståndet mellan herrskap och tjänstefolk var kanske mindre än på många andra ställen. Givetvis varierade detta från gård till gård. Det finns exempel på så kallade ståndspersoner som inte själva upplevde sig som sådana utan var mer anspråkslösa i sitt umgänge.

I ett bandat samtal mellan de två bodbetjänterna Erik Tellander och Erik Sirén ställer Erik T frågan till Erik S: ”Behandlade du alla kunder lika i butiken?” Erik S: ”Nej, det tror jag då inte. Så ville inte skogsarbetarna bli behandlade som herrskapa, inte. Man skulle bocka för jägmästarfrun och prästfrun.” Detta var på trettiotalet.

Jag plockar fram Karl L-son Bergkvists uppteckningar, samlade i Dalby i gamla tider, och får ta del av de beskrivningar han fått från 1800-talet. Han säger så: ”En viss klasskillnad har alltid funnits, och det har nog i första hand varit förmögenhetsförhållanden som varit bestämmande härvidlag, något som delvis är fallet än i dag [i mitten av 1900-talet], även om en betydande utjämning ägt rum.”

Vidare menar han att hantverkare med sitt yrkeskunnande hade något högre anseende än drängar och grovarbetare, men till herrskapsfolk räknades de inte. Dit kunde man räkna prästen och doktorn, lantmätare och ingenjör samt högre officerare. ”Apotekaren, bankkamrern, skolläraren, nämndemän och andra mera förmögna bönder var väl också ståndspersoner.”

Vid bjudningar märktes skillnaden tydligt, genom att de bjudna placerades i rangordning. Ett vanligt tilltalsord till mera högtstående personer i gamla tiders Dalby var han och ho. ”Tack ska han ha.” Bönderna fick tåla att bli duade.

En avskedsgåva till Dalbys andre provinsialläkare J A Ekelund, ”från vänner i Dalby distrikt 1896”, bestående av ett vackert fotoalbum, visar porträtt av doktorns vänner, vilka är den tidens ståndspersoner. Där finns apotekaren, prästen, en bruksförvaltare, en fabrikör, en riksdagsman, en länsman, en veterinär, en sergeant, en storbonde och en lektor. Några få damer med anknytning till de uppräknade männen finns porträtterade. J A Eklund tjänstgjorde för övrigt i Dalby 1892–96.

I boken Gammelmat i norra Värmland har Erik Tellander bidragit med ett kapitel om kalas i Norra Finnskoga från 1930-talet och en tid framåt. Han beskriver olika typer av kalas allt efter de deltagandes status i byn.

1. Prästen, skogsförvaltaren, storbonden, kommunalnämndsordföranden och handlaren.

2. Skolläraren, skogs- och gårdsbonden, bankkamrern och klockaren

3. Småbrukaren, bodbiträdet, kassören och lärarinnan.

4. Arbetaren och drängen.

5. Den fattige, änkan, den på något sätt sjuka i byn.

Jag antar att de nämnda uppdelningarna i finare och mindre fina folk kan ha sett ut på ungefär samma sätt i många andra delar av landet. I städerna kanske uppdelningen var en annan.

Det enda herrskapsfolk jag minns från min barndom på 1950-talet var två gamla fröknar som levde gott på ärvd förmögenhet. De umgicks inte gärna under sitt eget skikt i förmögenhetskalendern, vilket innebar att de var sorgligt utan nära vänner. Om de hade andra egenskaper som kunde ha fört dem till detta högre sociala skikt vet jag inte, och om de hade det dolde de dessa väl. Här var tilltalet du strängt förbjudet. Lyfta på mössan och säga god dag var vad som gällde.

Man vill gärna tro att mönstret är brutet, men det finns säkert kvar i viss mån, fast gruppers läge på samhällsstegen kan ha ändrats. Ett yrke som tycks ha halkat ner rejält på den sociala skalan är läraryrket. Så sent som på 1970-talet bemöttes en lärare med en respekt som kunde kännas onödigt stor i vissa fall. I dag är läget mycket annorlunda, även om det hos de flesta kan ha landat på en mer jämlik nivå.