[Håkon VII] bad att få fly vidare norrut på svensk mark för att det skulle bli säkrare. Men regeringen sade nej och hänvisade byråkratiskt till neutraliteten och dess regelverk, skriver Kjell Göthe.
Det kan i dessa tider vara bra att påminna om 9 april 1940, ett datum som etsat sig fast i vår familjs minne. Den dagen invaderade Nazityskland grannarna Norge och Danmark. Vår beredskap är god, försäkrade statsminister Per Albin Hansson (S) i samlingsregeringen. Men då ljög han för den var usel.
Min pappa, uppvuxen på Stöpafors herrgård invid Fryken, var officer och fanns då med sitt kompani nära norska gränsen. Efter en lång period av nedrustning fick man ta de äldre vapen som fanns i förråden för att kunna försvara sig. Den 4 april hade Sveriges ÖB Olof Thörnell bett regeringen om allmän mobilisering när allt tydde på att ett anfall mot Skandinavien var nära förestående. Men statsministern tyckte det skulle bli för dyrt och ville avvakta.
Det skamligaste ögonblicket i svensk modern historia inträffade när norske kungen Håkon VII, hans familj och delar av regeringen tvingades fly sitt land och skulle hämtas av engelsmännen i norra Norge. Kungen dök upp vid svensk-norska gränsen nära Idre, jagad av tyska trupper och flyg. Han bad att få fly vidare norrut på svensk mark för att det skulle bli säkrare. Men regeringen sade nej och hänvisade byråkratiskt till neutraliteten och dess regelverk.
En generation senare är vi förfärade över Putins bestialiska anfallskrig på Ukraina. Ändå hade vi fått flera förvarningar. Det vi ser är ett onödigt krig, beslutat av en ensling, isolerad i ett palats i Moskva, en diktator med storhetsvansinne. Kriget är ett klart och medvetet brott mot folkrätten.
Det är också ett angrepp på vår rätt till frihet och demokrati i Europa. Nog trodde jag att den tiden var förbi. För vi lever ju faktiskt år 2022 i ett upplyst tidevarv. Men vi ser ett lamslaget FN. I dess säkerhetsråd har stormakterna vetorätt, och leddes vid anfallet dessutom av just Ryssland. Inte mycket att hoppas på.
I Sverige glömde vi återigen budskapet att en nations viktigaste uppgift är att kunna försvara sina medborgare mot yttre angrepp, det och att kunna upprätthålla inre ordning i landet, vilket vi inte klarar av. Efter första världskriget rustade vi ned. Vi trodde att den eviga freden kommit. Så bröt andra världskriget ut, Europa ödelades. Efter Berlinmurens fall följde ny kraftfull nedrustning. Vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna har varit aningslösa och Nato är fortfarande tabu.
Ett undantag fanns, i regeringen Carl Bildt (1991–94) var Anders Björck (M) framgångsrik försvarsminister, som drev upp försvarsanslaget till 2,44 procent av BNP. Då beslutades också om en betydande materiell förnyelse. till exempel moderna stridsvagnar. Vänstern var fortsatt aningslös. Tur att de var i minoritet! I dag talar vi om att nå upp till 2 procent av BNP. Men det måste vara ett första steg för vi har så mycket att ta igen. Göran Persson (S) minskade försvarsanslaget kraftigt. Processen fullföljdes under Fredrik Reinfeldts (M) tid vid makten.
Nu skall vi dessbättre satsa rejält på totalförsvaret igen. Men S-regeringen fortsätter tveka om Natomedlemskap. Bäst är förstås om västliga demokratier håller ihop i fred som i krig. Pål Jonson (M), värmlänning och ordförande i försvarsutskottet, ger klart besked: Vi kan inte längre stå alliansfria utan bör tillsammans med Finland göra en Nato-ansökan, säger han. Fakta är att över hälften av svenskarna är för Natomedlemskap enligt senaste opinionsmätningarna. Ensam är inte längre stark!
Kjell Göthe
Politisk krönikör