Dags att skrota den gamle Lerin nu?

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Lars Lerin har varit i tv igen, med hela familjen. Och det hade bland annat om hur han hatar att vara med i just tv.
Foto: Printscreen
Ständigt denna Lars Lerin.
Nu har han varit hos Malou i TV4 igen.

Under halva inslaget handlar det om att Lars Lerin hatar att vara med i tv och mår illa och kräks och vantrivs och längtar hem till skogsbrynet på samma sätt som när han var med hos Malou första gången redan 2008 och satt och såg obekväm ut och längtade hem till skogsbrynet och prinsesstårtan där för att fira ensamheten.

Ständigt detta skogsbryn och Lars Lerin.

Ingenting har hänt.

Jo, möjligen en liten detalj som Malou verkade glömma:

Lars Lerin har sen 2008 gjort 27 feta tv-serier med sig själv som huvudperson och med Junior som sidekick och med diverse funkismänniskor som han djupintervjuar och som framträder som briljanta och stora tv-personligheter under Lars fullständigt självklara roll som en Malou light eller en Skavlan i kubik eller en Carina Bergfeldt med turbo.

Han har också varit med i Alla mot alla och varit julvärd och varit på resa i missbruksträsket och lotsat människor varsamt in i en insikt om att det går att bryta med knark, alkohol och känslotorka.

Lars Lerin var ju mannen som klarade allt det där.

Lars Lerin var ju mannen som skapade den moderna känslo-tv:n som inte bara är förnedringsporr där snygga kåta unga snygga människor fylls med så många hektoliter drinkar så att de vågar spela snygga kåta unga människor i tv.

Lars Lerin är ju mannen som v a r i t svensk tv de senaste åren.

Lars Lerin ä r ju svensk tv.

I alla fall bra svensk tv.

Ändå sitter han alltså där och gestaltar återigen rollen som den där blyge värmlänningen som längtar hem till skogsbrynet och prinsesstårtan.

Mitt i Malous spotlight.

Tricket funkar igen.

Men jag tycker det kanske är dags att skrota den där gamle Lars nu.

Den gamla Lars är visserligen bedårande, det vet vi ju alla, och jag antar att Malou tjatat i 27 veckor om att nu är det verkligen dags för dej att komma hit och hälsa på igen i min lilla diskreta studio och visst förstår jag att det är svårt för dej att få barnvakt för alla dina barn men det där är inga problem, Lars, du kan ju ta med dig barnen hit, det finns många som kan passa dom och när du nu ändå är här vore det väl jättekul om Junior kunde komma in i studion också efter ett tag och vill han så får han ju verkligen ta men sig barnen och så kunde det ju bli hur charmigt och trevligt som helst i soffan och rutan.

Kan vi jobba så?

Det är ju ändå min sista säsong, Lars... snälla Lars...

Det är svårt att säga nej till Malou, menar krönikör Anrell.
Foto: Printscreen

Jag har också varit med hos Malou några gånger. Hon är lite svår att säga nej till, ibland vill man inte ens säga nej, för man vet ju hur himla mysigt det kan bli. På nätet finns ett skojsigt klipp där jag massakrerar en hel pelargon i hennes studio och en förskräckt pelargonanalytiker sitter och tittar bedrövat på när jag rakar en Mårbacka inför öppen ridå. Förnedrings-tv. För pelargonen.

Jag ville egentligen inte.

Men jag kunde inte säga nej. Sticklingarna jag skapade var mina små barn. Dom såg lite ut som Lars och Juniors barn. Eller ja, Juniors barn, som Lars verkade mena.

– Hur barn blir till kan du ju slå upp i vilken biologibok som helst, Malou, som Lars förtydligade i studion.

Man måste inte säga ja, Lars. Men jag vet hur svårt det är att säga nej.

Jag skulle vilja veta hur många gånger Lars tackat nej till Let’s Dance till exempel. Jag gissar att dom tjatar varje år. Mig har dom tjatat på en gång. Det var nästan perverst svårt att säga nej. Men jag lyckades. Jag skyllde på mina barn. Det var visserligen sant, men hade jag velat tillräckligt mycket – jag velade verkligen – så hade jag ju kört över mina små stackars veka söner i 27-årsåldern.

Hur har Lars klarat av att nobba Let’s Dance?

Det skulle jag vilja veta.

Kunde de övertala Stenmark, borde de väl klarat av Lerin...

Men, som sagt, jag är inte ett spår bättre själv. Första gången jag var med i tv och mådde illa av det och längtade till sjöbrynet vid Glafsfjorden, var 1997 när jag var med i Fångarna på fortet och låg vaken hela natten och mådde så illa jag nästan kräktes när jag åkte ut till Fort Boyard och leddes in till tigrar, ormar och Gunde.

Ändå klarade jag gåtan.

Häromdagen tackade jag ja till att vara med Hockeykväll i SVT trots att jag har noll koll på hockey numera. En sällsynt dum idé. Det ä r verkligen svårt att säga nej till tv.

Inte bara för Lars.

Utan uppenbarligen också för Lasse.

* * *

Å andra sidan var det ju bra att Lars sa ja till Malou. Det blev ju en förtjusande stund med alla fyra barnen och det kaos de skapade i stadion var ju odiskutabelt granne med Gud.

Veckans jubilar

I dag fyller jag 250 på den här sidan i NWT. Jag är mycket stolt och nöjd över det. Ni kan skicka gratulationerna till mig och Staffan Ander – och en liten slant till alla de som har det riktigt jävligt i Ukraina. Det ska jag göra.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.