Startar i Karlstad, siktar på världen: ”Så in i helvete viktig och bra historia”

Musikalen Café Berlin får världspremiär på Tempelriddaren i Karlstad i höst, men den värmländska kvartett som ligger bakom nysatsningen har redan siktet inställt också på utländska scener.

– Vi vill att så många människor som möjligt ska se den här historien, för den är så in i helvete viktig och bra, säger Karl Runqvist, regissör.

Målbilden är West End, London, men musikaläventyret börjar på Tempelriddaren i centrala Karlstad, med en världspremiär i oktober.

Det är också där som Karl Runqvist, Dan Enwall, Anett Refseth och Gustaf Bohlin nu samlats, för att berätta mera om de storslagna planerna, som NWT skrev om första gången i december. För att nå startpunkten för musikalarbetet måste man dock nysta betydligt längre bakåt än så:

Enorm kärlekshistoria

– I slutet av 90-talet satt jag och såg en dokumentär på SVT. Jag bara började slötitta och fastnade för den här otroliga historien. Jag pratade med Dan, som också hade sett den, och sa att det här måste vi göra något på, berättar Karl Runqvist.

Dokumentären handlade om två kvinnor som möts i Berlin under andra världskriget. Den ena är fru till en nazist och den andra judinna, men redan från deras första möte är det bestämt: de hör ihop.

– När de möts på Café Berlin i oktober 1942 blir de väldigt intresserade av varann. Det är något slags kärlek vid första ögonkastet och de inleder en vänskap och ett förhållande. Musikalen handlar om deras kärlekshistoria, säger Karl Runqvist.

Lilly och Felice ger varandra smeknamnen Aimée och Jaguar och deras kärlekshistoria utspelas mot en fond av krig, hemliga uppdrag för motståndsrörelsen, nazism, judeförföljelser, angiveri... och allt har verklig bakgrund.

”Allt man vill ha”

– Det blir en mix av motsättningar, kärlek och fara – allt man vill ha i en bra berättelse. Hade det inte hänt i verkligheten hade ingen trott på det här om man hade hittat på det, säger Karl Runqvist.

Berättelsen innehåller stor tragik, men också stor kärlek.

– Lilly och Felice lever lyckligt i åtta månader i krigskaoset i Berlin, längs utbombade gator. Kärleken överlever allt. Trots alla motgångar, när man finner kärleken är den starkast, säger Karl. De levde verkligen fullt ut, när de levde i faran.

Vad har den här berättelsen att säga oss idag?

– Allt! säger Gustaf Bohlin.

– Allmän medmänsklighet, kärlek, säger Karl Runqvist.

– Att man måste få älska den man är, säger Gustaf Bohlin.

– Och få vara den man är, säger Karl Runqvist.

– Det är ett koncentrat av väldigt mycket som känns viktigt att berätta i vår tid, säger Dan Enwall.

Även idag är homosexuell kärlek ifrågasatt i många länder och även idag mullrar kriget.

Musikal är en bra form även för en berättelse med tunga inslag, tycker de:

– Musik är också ett bra sätt att vandra mellan olika känslolägen, säger Dan Enwall.

100 personer ville vara med

Det är en stor berättelse också i antal roller. 20 personer kommer att stå på scenen och några av dem kommer att göra mer än en roll.

100 personer hörde av sig och ville vara med när planerna började ta form. Auditions och callbacks är genomförda nu, men rollistan är inte klar att presentera än. Grunden i ensemblen blir amatörer eller semiproffs, så som det brukar vara på Värmlandsteatern, som kvartetten samarbetar med i uppsättningen på Tempelriddaren.

– Vi heter inte Björn och Benny, så alla dörrar öppnas inte för oss som när de kommer med musiken. Vi heter Dan, Gustaf, Anett och Kalle, så vi börjar här, säger Anett Refseth och gör klart att det finns högtflygande planer för en fortsättning.

”Ett djärvt mål”

– Vi har ett djärvt mål. Vi önskar att ta den här musikalen vidare. Vi önskar att ha den på större scener i Sverige, Norge vore kul, och sedan vidare ut i Europa. I vår kaxighet har vi sagt att vi ska till London, säger Anett Refseth.

– För mig handlar det om att det är så enormt mycket tid och jobb, så det är dumt att stanna här. Man måste våga sikta högt, det är en så otroligt häftig historia, säger Gustaf Bohlin.

– Vi tycker att vi har en otroligt stark berättelse, säger Anett Refseth.

”Humlan kan flyga”

Vägen ut i världen går genom att a) se till att göra en riktigt bra uppsättning i Karlstad b) bjuda in teaterchefer från hela Sverige och Norge att se den c) att genom crowdfunding dra ihop pengar till satsningen.

– Det är väldigt svårt det vi försöker göra, men humlan kan ju flyga. Vi kan komma till London, Berlin och Nya Zeeland och vad det kan vara. Om man inte försöker går det ju absolut inte, säger Dan Enwall.

Karl Runqvist pratar om ”ett mål och en dröm”.

– London och West End känner jag är min konstnärliga hemvist. Det är klart att man vill dit någon gång i livet. Det är en dröm! Siktar vi dit kanske vi kommer en bit på vägen, säger han.