Sara Lövestam sätter punkt för Monika-böckerna: ”Har nått andras hjärtan”

Sara Lövestam skrev berättelsen hon tyckte fattades – och därmed föddes en älskad bokserie. Nu kommer tredje boken om Monika, som sliter med frågor om barnlöshet, släktforskning och livets mening.

– När jag skrivit från hjärtat, har det också nått andras hjärtan, säger hon.

Efter ”Ljudet av fötter” och ”Bära och brista” kommer i vår "Nu levande”. Därmed är bokserien om Monika i mål. Eller kan man hoppas på också en fjärde Monikabok?

– Det som jag ville berätta är färdigberättat. Sedan vet man inte. Den som är väldigt uppmärksam och har läst mina tidigare böcker märker ju att karaktärer från de andra böckerna har förekommit i Monika-böckerna och då får man veta lite hur det går och så där. De kan absolut leva kvar i mitt författarskap och kanske ta fart igen, vem vet! säger Sara Lövestam.

Relation med Monika

Monika kämpar för att få ett barn, men böckerna handlar också om släktband, människans drivkrafter och till och med själva meningen med livet.

Gensvaret från både läsare och recensenter har varit starkt och varmt.

– När jag skrev böckerna har jag nästan haft en relation med Monika. Det låter kanske konstigt, men jag har lärt känna henne som person och litegrann behandlat henne som att hon är en existerande människa också när jag pratat om henne och tänkt på henne. Jag är som allra gladast över att så många som också behandlar henne så. Det betyder att de som läst böckerna också lärt känna Monika som människa, säger hon.

Berättelsen som fattades

En bidragande orsak till det varma mottagandet är nog att böckerna sticker ut mot hur barnlöshet brukar beskrivas. Så här brukar det låta: det är kamp, kamp, kamp och så slutar det lyckligt med två streck på testpinnen, en hand på en bullig mage och ett rosigt litet barn.

– Det finns nästan ingen bild av hur man skulle kunna bete sig, hur man skulle kunna vara lycklig och ha ett tillfredsställande liv om det inte blir så, säger Sara Lövestam.

Traumatisk upplevelse

I tredje boken väcker hon just de frågorna.

– I första boken får man vara med och förstå förhoppningsvis hur det är för Monika att vara i den delen av processen, att försöka få barn och misslyckas. I tredje boken fick jag in nyanseringar av det där, med några aspekter som jag i alla fall inte hört så mycket om tidigare. Vi ska inte avslöja hur den slutar, men man kan ju säga att temat för tredje boken är vad händer om man inte får ett barn. En annan aspekt jag också ville skriva fram är att själva barnförsöken, att försöka bli gravid, om det tar tid, är en traumatisk upplevelse, oavsett om man får något barn eller inte. Berättelsen som finns i media är så förenklad: ”Sen fick vi barn och sen blev det bra”. Jag har hört från många som har kämpat i många år och till slut fick barn, som hör av sig för att prata om att de har kvar traumat.

Inte alltid babylycka

Så handlar kampen också om något som rör människans allra innersta.

– Det handlar om kroppen och misslyckande och det är inte alls säkert att man bara går vidare. Tredje boken tycker jag handlar delvis om att väga ”ska jag fortsätta med det här traumat” mot den lilla chansen som fortfarande finns att kanske få ett barn.

I de historiska delarna av böckerna framgår det också tydligt att barn inte alltid förknippats med lycka. Att få barn vid fel tidpunkt eller med fel person kunde vara förödande.

Berör alla vuxna

Böckerna berör också långt fler än barnlösa.

– Jag tänkte när jag skrev dem att det är ett jätteallmängiltigt ämne. Alla vuxna människor får ju förhålla sig till att antingen få barn eller att inte få barn, eller att förväntas vilja ha barn. Det finns ingen som slipper undan.

Vad tror du det är med böckerna som slår an så hos folk?

– Det är svårt för mig att svara på, men jag kan bara tala utifrån mig själv och då är det att när jag skrivit från hjärtat, har det också nått andras hjärtan.

Hon har skrivit ett stort antal böcker; det närmar sig 30.

”Då är det dags att berätta”

– Ibland har jag tänkt att nu kan jag det här, jag vet hur man bygger upp dramaturgin, jag vet hur jag ska använda språket och så skriver jag på ren rutin – och det blir inte bra. När jag läser det känner jag att det bottnar inte riktigt. Man kan inte skriva bara på att vara proffs, utan måste vänta tills något verkligen känns. Det är då det är dags att berätta och då tror jag att man når andra.

Hon är genuint glad över att ha nått fram till läsarna.

– Jag blir alltid så tagen av att det jag skriver blir förstått. Det är något som alla människor verkligen längtar efter, att någon ska förstå dem. Det känns ibland som den kanske största längtan en människa har och så märker jag att jag blir det, när jag skriver från hjärtat.

”Hade storbölat”

Sara Lövestam är inte Monika, men hon lånar ur sitt eget liv till berättelsen. Hon vet hur ont det gör att försöka få barn och inte nå fram. En intervju som berör de frågorna hade inte fungerat när hon var mitt i den processen.

– Nej, absolut inte. Jag hade bara börjat gråta. Det är ju så underligt med saker som är såriga. Man kan inte bestämma att nu ska jag säga de här orden som handlar om det här och så ska jag inte bli berörd. Det går inte. Det rör vid något. Då hade jag suttit och storbölat.

”Jobbiga tider går över”

Ändå skrev hon böckerna, som gjort henne till något av en talesperson för barnlösa.

– Under tiden jag var mitt i det visste jag att jag inte skulle kunna prata om det då, men jag visste också att jobbiga tider går över. Jag visste att boken skulle ta lång tid att skriva så att när den var klar, så kommer jag att vara någon annanstans och kunna prata om det.

Och genom böckerna ger du röst åt dem som inte själva vågar eller orkar berätta?

– Orkar, skulle jag säga. Det hoppas jag att jag har gestaltat med Monika; det är inte att hon är rädd som gör att hon inte vill prata, utan det är att klumpen sitter alldeles för långt upp i halsen. Hon kan inte börja prata om det, för då måste hon bli extremt sårbar.

Skriver om det jobbiga

Sara Lövestam var också sårbar, men skrev.

– Jag tror jag har det i ryggraden. Om något jobbigt och traumatiskt händer mig, då sparar jag det i min erfarenhetsbank och är ganska medveten om att jag kommer att använda det här. Det är också ett sätt att vända det till något positivt förstås.

– Jag har gjort så här sen jag var barn. Jag minns att jag var fyra-fem år och frågade vuxna ”minns du hur det var att ha så här korta armar”. ”Nej, det var så länge sen” sa de och då tänkte jag att jag måste ju komma ihåg hur det här kändes. Jag minns att jag sträckte ut armen och spretade med fingrarna och memorerade känslan. Det går igen, det där beteendet. Att tänka att den här erfarenheten måste jag minnas, för den kommer jag att ha användning för.

Cancerdiagnos

Under 2021 väntade nya omvälvande erfarenheter för Sara Lövestam. Ett tungt besked kom: cancer i livmodern.

– Så himla ironiskt, säger hon.

Hon hade redan gett upp försöken att få barn då.

– Jag hade redan börjat välja om. Jag valde ju att försöka få barn och efter en lång tids försök valde jag om, säger hon.

Nu opererades livmodern bort och för ett år sedan började hon med cellgifter, just när det skulle ha varit som roligast med boksläpp.

– Jag skrev på Monikaböckerna så länge, i åtta år ungefär, och såg så mycket fram emot att de skulle komma ut. Jag såg fram emot våren 2021 ända sedan 2015 – och så får jag ett cancerbesked och det är pandemi och jag får ställa in turnén och det blir ingen releasefest: det skickade lite fika hem till mig från förlaget. Det var ett antiklimax. Samtidigt, det är väldigt tråkigt att få cancer och jag hade ju åtminstone en sak som livade upp den perioden.

Och nu när man googlar dig kommer frågan ”Hur mår Sara Lövestam” upp.

– Jag såg det. Och det är ju rart! Jag mår bra. Jag har varit på en kontroll efter avslutad cancerbehandling och än så länge verkar det bra.

Kommer du att använda också din erfarenhet av cancer i ditt författarskap?

– Jag håller redan på med någonting, troligen en ungdomsbok, som kommer att ta vara på de erfarenheterna, avslöjar hon.

På sin hemsida beskriver Sara Lövestam 2021 som ett ”i stort sett pissigt år”. 2022 har börjat bättre.

– Är det något jag ändå lärt mig, så är det ju att göra det bästa... du vet, det där vanliga som alla kommer fram till när de gått igenom något som påminner om döden.