Med bara fem månader kvar till valet avgick hastigt och olustigt Nyamko Sabuni från posten som partiledare för Liberalerna. Beskedet chockade det politiska Sverige och även hennes eget parti. Visserligen har hon varit hårt ansatt ända sedan hon tillträdde, och partiets opinionssiffror är fortsatt parkerade en bra bit under fyraprocentsspärren, men att byta partiledare så snart inpå ett val är sannerligen ett vågspel.
Å andra sidan har Liberalerna kanske inte så mycket att förlora givet att något lyft aldrig kommit. Om den högprofilerade Nyamko Sabuni inte fungerade så kan måhända den mer osynlige, men likväl oerhört rutinerade, Johan Pehrson lyckas med konststycket att klara partiet kvar i riksdagen.
Sabuni har uppskattats för sin raka stil, vad hon tycker har få tvivlat om, men det passade aldrig riktigt i ett parti där det finns fler åsikter än det finns partiaktiva. Ett antal grodor har gjort sitt till, som den senaste när hon lekte med tanken på att vid ett krig bosätta sig i Skillingmark, eller rent av fly till Norge. Men det är inte det som fick henne på fall. Hon fick helt enkelt aldrig chansen av det egna partiet att vara partiledare.
Redan från början blev det fel. Företrädaren Jan Björklund hade lotsat in partiet i den ökända januariöverenskommelsen med den rödgröna regeringen, bara för att sedan överge skeppet. Sabuni, som varit mot Jöken, skulle nu leda ett parti i ett regeringssamarbete hon inte ville ha. Det kunde bara gå åt ett håll – åt skogen. Liberala väljare är borgerliga och uppskattade inte stödet åt vänster.
Nu försökte Sabuni tappert vrida det bångstyriga partiet i rätt riktning, men det gick trögt. Alltför många liberalpartister drog åt vänster och ägnade sig åt ständiga hugg i hennes rygg. Det fortsatte även efter att L till sist lämnade Jöken och fick stöd för det på partiets landsmöte. Att acceptera en överenskommen politisk linje ligger inte för Jök-liberalerna. Minsta hostning på interna möten läckte genast ut till media. Med sådana partivänner behövs inga fiender.
Vis av den lärdomen var det väl därför Sabuni hemlighöll sitt avgångsbesked från både partiledningen och valberedningen till in i det sista. Då kunde hon i alla fall manövrera så att parhästen Johan Pehrson, som delar hennes borgerliga anti-Jök-instinkter, tar över och leder partiet i valrörelsen. Om det räcker ända fram är en annan fråga.
För oavsett hur sympatiskt inställd man som borgerlig kan vara till Sabuni och hennes falang i partiet så har stridigheterna i Liberalerna visat att det inte går att lita på dem. Tillräckligt många Jök-liberaler har hamnat på listorna för att man kan fråga sig om de när det verkligen gäller kommer att rösta för en borgerlig regering och en borgerlig politik. Att Pehrson nu tar över ändrar inte detta faktum, vilket alla borgerliga väljare måste tänka på innan de lägger sin röst i höstens val.