Det är med både rädsla och en känsla av kosläpp som Björn Dixgård och Mando Diao återupptar turnélivet.
Under pandemin har de spelat in sin skränigaste skiva hittills och banden till uppväxtstaden Borlänge har blivit allt starkare. Nu kommer gruppen till Karlstad för att sjunga på svenska.
Nu blir den äntligen av, Mando Diaos konserthusturné där bandet lyfter fram enbart låtar på svenska. Pandemin har skjutit turnén på framtiden vid flera tillfällen, men för de fem medlemmarna i gruppen har de två senaste åren ändå burit frukt. Mycket tack vare en inspelningsstudio i ett tidigare missionshus som Björn Dixgårds pappa tipsade om.
– Det är en helt fantastisk studio. Påminner om Silence i Värmland, det finns möjligheter att sova över och kliva in i den där bubblan man vill vara i när man jobbar, berättar Björn Dixgård.
Studion ligger i hans uppväxtstad Borlänge som på senare år blivit en knutpunkt för bandet.
– Vi bor ju runt om i landet, det blev så när alla fick barn och fruar. Luleå, Dals Ed och Halmstad – själv bor jag i Stockholm. Det blir som ett kollo när vi ses, sedan är vi ifrån varandra några veckor.
Mando Diao bestämde tidigt under pandemin för att fortsätta jobba i mesta möjliga mån.
– Vi grävde inte ner oss. Jag hade brutit ihop om vi inte hade kunnat göra något under pandemin, det är ett beroende att skapa musik. Hade jag bara suttit hemma och försökt göra det helt på egen hand – det hade inte varit bra för mitt psyke.
Ett första resultat av arbetet i studion var "I solnedgången" som släpptes sommaren 2020. Albumet rymde tonsättningar av bland andra Gustaf Fröding, Karin Boye och Nils Ferlin och för första gången spelade bandet in allt live.
– Tidigare har vi fegat med en massa olika mickar och tagningar, nu spelade vi in rakt upp och ner, albumet var klart på fem dagar. Vi repade låtarna på dagen och spelade in dem på kvällarna. Sjukt soft sätt att jobba på.
Under turnévakuumet har Mando Diao spelat in ytterligare två album i samma studio.
– Vi hade en massa folk- och americanalåtar som legat sedan länge. Nu samlade vi upp och spelade in dem. När sedan den här turnén blev framflyttad innan jul igen så drog vi upp till studion ytterligare en gång utan någon som helst plan. Väl på plats så skrev vi en låt om dagen och spelade in den. Bara för att se vad som skulle hända.
Låtarna skrevs kollektivt av alla i bandet, något som tidigare inte skett.
– Det blev jävligt bra, kul att alla fem bidrog.
”Miles Davis och Sex Pistols”
Han pratar om "I solnedgången" och de två nya – ännu outgivna skivorna – som en trilogi fast de är vitt skilda i både sound och attityd.
– "I solnedgången" kan kallas för visa. Lite släkt med folk- och americanaplattan är den, de är båda väldigt akustiska. Den tredje vi gjorde är den mest skräniga vi någonsin gjort. Där sjunger jag på engelska.
Den sistnämnda ska släppas först som tre ep:s. Den första ep:n kommer direkt efter att den pågående turnén är klar och ska heta "Stop the Train". Björn Dixgård pratar entusiastiskt om att känna sig gränslös i musiken, arbeta utifrån instinkt.
– Sett till vad jag har lyssnat på genom åren så är det logiskt. Jag har lyssnat lika mycket på Miles Davis som på Sex Pistols. Och på Wu-Tang Clan lika mycket som på Oasis, så jag känner inga gränser för vad vi kan ge oss på.
Snabbt skjuter han in en rättelse.
– Jo, förresten! Jag skulle aldrig ge mig på reggae. Det är sjukt svårt. Hur mycket jag än älskar reggae så kan jag inte spela det.
Han börjar prata om en dokumentärfilm om Peps Persson.
– Jag har ingen lust att öva i en massa år för att få till det där svänget han lyckades med! Men överlag i bandet så håller vi allt öppet – det blir roligare så helt enkelt. Och med den inställningen blir det bäst musik.
"Jag har dekat ner mig”
Björn Dixgård ser fram emot att möta en sittande publik, mest blir det låtar från "Infruset" och "I solnedgången". Nyligen släppte bandet "Majvisa" som är ytterligare en tolkning av Gustaf Fröding.
– Vi får återupptäcka låtarna nu inför turnén, repa in dem. Eftersom vi som band är rätt så schizofrena är det nog bra om vi försöker att hålla oss till en grej i taget, i det här fallet att bara spela på svenska.
För Björn Dixgård personligen finns det fler fördelar med att återuppta turnerandet med material från gruppens lugnare sida.
– Som sångare är det bra att börja med visa och inte den rivigaste rocken. Det tycker i alla fall min fru som menar på att jag inte har den bästa kondisen just nu. Jag har dekat ner mig under pandemin!
Björn Dixgård skrattar.
– Visan har ett starkt uttryck, men den är inte så fysiskt ansträngande att sjunga. Men i sommar är det festivalspelningar igen, tills dess ska jag komma i form.
Under de senaste åren har banden till uppväxtens Borlänge blivit allt starkare för honom.
– Jag tror på det där med rötter, det är bra för alla människor att återbesöka sina hemtrakter. Nu för tiden trivs jag väldigt bra med att vara i Borlänge, när jag var ung ville jag bara därifrån. Jag blir äldre, medelålders. Gillar naturen och sånt.
Han småskrattar och låter lite överraskad över förändringarna som kommer med åldern.
– Jag börjar till och med få koll på var det finns bra fiskesjöar.
Björn Dixgård om att göra låtar utifrån dikter:
– Det är ett väldigt annorlunda sätt att jobba på, det är jäkligt kul. Även om det kändes helt off första gången. Vi skriver ju låtar på klassiskt manér, man kan nästan göra vad som helst med dem utan att det blir konstmusik. Det går att sätta på dem kostymer som man inte tänkte från början. Ofta har låtarna tagit oss till ställen vi inte trodde vi kunde gå.
"En skräckblandad känsla”
25 konserter blir det fram till mitten av maj. Det sitter en hel del rost i bandmaskineriet, Björn Dixgård har en känsla av att börja om från början.
– Ja, som att vi ska dra och spela på en festival med bara demoband. Så känns peppen vi har: "nu-får-vi-äntligen-spela och visa vad vi kan!".
– Samtidigt är det en skräckblandad känsla. Jag är lite rädd om jag ska vara ärlig. Jag minns inte hur det är att gå upp på en scen, trots att jag har gjort det i 20 år. Jag antar och hoppas att muskelminnet ska ta över när jag väl kliver ut inför publiken.
Samtidigt en känsla av kosläpp, "nu äntligen"?
– Ja! Att få spela musik live, det är underbart.
Hur har du upplevt avsaknaden av publiken, av den bekräftelse som kommer med att uppträda?
– Jag har snackat mycket med mina vänner om det där, de frågar ofta "Du får så mycket bekräftelse hela tiden, behöver du få det från en publik?". Men jag suger liksom inte åt mig. Det enda jag tänker på när jag spelar live är att försöka vara så bra som möjlig, att det ska låta så bra som möjligt.
– Och jag blir oerhört glad om folk applåderar, men det är inte så att jag har känt mig beroende av uppmärksamheten. Det är svårt att förklara. Det är en annan sak med de nära runt om mig, om min fru säger att en låt jag skrivit är dålig, då lyssnar jag såklart på henne.
– Men jag har saknat mötet med publiken som fan. Att spela musik är det jag är mest beroende av. Det är det enda beroendet jag har. Förutom snus då.
Mando Diao kommer till Karlstad CCC den 9 april.