De var en familj som andra – nu är Anna och barnen hemlösa

Tim, 11 år, är nyopererad och sitter i rullstol. Han kom hem från sjukhuset dagen innan.

Eller hem och hem; Tim, hans storebror Anton och mamma Anna har varit hemlösa sedan i maj förra året.

– Det känns för djävligt rent ut sagt, säger Anna.

Anna har alltid haft ett stort socialt engagemang, såväl yrkesmässigt som ideellt. Hon är en välkänd kraft i organisationer som stöttar människor för vilka samhällets skyddsnät blivit för glest. Trots att hon är ensamstående mamma och nu själv hemlös ägnar hon fritiden åt att göra vad hon kan för utsatta Karlstadsbor, missbrukare, hemlösa.

– Ironiskt eller hur? Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli hemlös själv vid 45 års ålder, säger hon och skrattar åt eländet, kan inte annat.

Nu är det hennes egna pojkars utsatthet som river sömnen ur nätterna.

– Jag vill inte visa något för barnen, då blir det nattetid tankarna kommer.

Sjukskriven

Anna är uppväxt i Karlstad, det är hennes pojkar också. De bodde i ett av stans mest populära områden, i samma lägenhet i över 15 år.

Hon är ensam med barnen. Det finns ingen mer förälder med i bilden, men de hade det bra, säger hon.

– Vi står varandra nära. Det är vi tre, har alltid varit det. Och min syster! Hon är mitt allt, och mer extramamma än moster till barnen. Vore det inte för henne satt jag inte här i dag. Då hade jag inte orkat.

Hot om vräkning

En barnfamilj som andra. Inget missbruk, inget bråk och stök eller någon yvig bekantskapskrets som kan störa grannar.

Men Anna blev sjuk. Långtidssjukskriven. Och sjukpenningen skruvade åt utrymmet i en ekonomi där det aldrig funnits något överflöd. Den ensamma mamman, in till döden trött av sin sjukdom, fick inte pengarna att räcka och bekymren blev övermäktiga.

– Jag blev sen med hyran flera gånger. Hyresvärden ställde ultimatum: säg upp lägenheten annars påbörjar jag en avhysning.

En skuld gick till kronofogden och blev till en betalningsanmärkning. Anna förstod ju att hon redan var illa ute i stans bistra bostadsköer.

– Bli vräkt? NEJ! Nej, nej, nej. Får jag det på mig också, tänkte jag, då är det tvärstopp överallt.

Anna sa upp lägenheten själv.

– Det skulle jag inte ha gjort.

Socialen

Gå till socialen, säger hennes bekanta. Gå till socialen så får du hjälp. Det är klart att en barnfamilj inte behöver vara hemlös i Karlstad.

– Det trodde jag också, säger Anna.

Hon gick till socialen. Bostadsanskaffning är byråkratsvenska för den utredning som gjordes, den som skulle visa om den lilla familjen var berättigad till någon form av hjälp att fixa en ny bostad.

– Det var vi inte. För jag hade sagt upp lägenheten själv. Hade vi blivit vräkta hade det varit en annan sak.

”Barnperspektivet?”

Anna vände sig till KBAB, kommunens egna stora fastighetsbolag men det blev nej där också. Betalningsanmärkningen lyste rött.

– Det spelar ingen roll om skulden är betald. Det måste gå ett helt år innan jag kan söka lägenhet hos KBAB.

– Barnperspektivet, säger Anna. Man talar alltid om barnperspektivet. Var finns det i det här?

Allt de ägde packades ihop, sängarna, soffan i vardagsrummet, allt i barnens rum, prylarna, minnessakerna, husgeråden, vinterkläderna, allt som varit deras hem stuvades in i ett magasin utanför stan.

– Det enda vi hade var kläderna, sommarkläderna, och några leksaker.

Snart ett år

Det är elva månader sedan. I elva månader har två barn och deras mamma varit utan ett hem.

När katastrofen var ett faktum sov de hos Annas syster, men Annas syster hade redan en inneboende i sin trerumslägenhet så där kunde de inte stanna.

Sedan fick Anna hyra rum av en före detta arbetskamrat, som bor i en fyrarumslägenhet.

Egna soffan

Det är enkla saker Anna och hennes barn drömmer om. En kopp te vid köksbordet när barnen somnat och natten smyger sig på, ta hem kompisar eller bara krypa upp i den egna soffan och se på tv tillsammans.

– Ett lugnt liv. Att vi får må bra igen. Det barnen önskar sig mest av allt är att kunna gå in på sina rum, och stänga dörren om sig.

Nu har barnfamiljen sovit, ätit, pluggat, lekt i två små rum som tillhör någon annan. Anna på bäddsoffan, Tim i sängen. Anton är inte hemma så mycket, han går på gymnasiet och jobbar extra för att hjälpa sin mamma.

– För Tim är det riktigt jobbigt. Han har genomgått en utredning det här året och fått flera neuropsykiatriska diagnoser. För att han ska må bra måste han ha trygghet och fasta rutiner. Nu är det skolan som är hans trygghet. Han går på en fantastiskt bra skola, där han får allt stöd han behöver.

Student

I höstas kom Anna in på sin drömutbildning, som hon sökt i flera år. Det är en tvåårig yrkesutbildning i en bransch som skriker efter folk. Det kastar ljus över familjens framtid, men dämpar möjligheterna i nuet.

En ensamstående tvåbarnsmamma med studiemedel och betalningsanmärkning är ingen guldklimp på bostadsmarknaden. Det finns en möjlighet att socialen garanterar hyran, men då måste Anna fixa en bostad själv. Hon jagar lägenhet varje dag och hela tiden, men får bara nej.

Inga vårskor

Tim har fysiska problem också och är nyopererad. Det kommer att dröja innan han kan gå på egna ben, och Anna som inte har bil får nya problem som måste lösas.

– Han behöver i alla fall inte vårskorna på ett tag, säger hon med ett litet skratt som tar udden av sarkasmen. Det är inte så lätt att ta sig ut till magasinet utan bil, och hitta något bland alla saker och lådor.

Men just i dag mår Tim lite gott ändå, för när han skrevs ut från sjukhuset fick han flytta in hos sin moster. Hans mamma ska hämta grejerna från rummen de hyrde, och då kan han packa upp lådorna med legot och börja bygga igen. Tim älskar lego.

– Vad gjorde vi utan syrran? säger Anna. Men vi kan inte stanna. Min syster flyttar från Karlstad sista maj. Lägenheten är uppsagd, och med den hyran finns det inte på kartan att jag skulle få en möjlighet att ta över den.

– Jag har ingen aning om vart vi ska ta vägen sista maj.

Ny utredning

Det finns ett hopp. Anna har fått ett brev, eller rättare sagt tagit sig ut till Posten på Tormestad och hämtat en försändelse, från socialen – de har poste restante.

– Min handläggare kommer att ge förslag på att bevilja mig bostadsanskaffning. Detta kommer nu att lämnas vidare till ärendehandledare på enheten för beslut.

Hur det går vet hon inte, eller hur länge det dröjer. Sista maj är snart. Och bara nio dagar senare infaller en stor dag i familjen. Anton tar studenten. Anna är glad och stolt förstås, men har fått ännu mer att fundera över på nätterna.

– Studentresa, bal, kläder, mössa, det är inte billigt att ta studenten. Jag har lagt undan lite så resan är betald, sedan jobbar Anton och hjälper till själv med en del. Men studentmottagning... har vi ens någonstans att bo då? Det blir nog ingen studentmottagning för Anton.

Fotnot: Namnen i reportaget är fingerade av hänsyn till barnen