Precis som i brottsbekämpning måste man i politiken kunna sätta hårt mot hårt. Vi skall inte låta politiska motståndare komma undan med lögner. Men när partier eller enskilda politiker kommer på bättre tankar bör vi också glädjas över det – även om det är en omvändelse under galgen.
Ganska nyligen kunde man på SVT åter se filmen Släpp fångarna loss – det är vår! Tage Danielssons komedi från 1975 med skådespelare som Lena Nyman, Gösta Ekman och Ernst-Hugo Järegård är fortfarande förtjusande. Men även om denna fängelsefars ännu står sig väl som underhållning, är den likväl ett dokument över en annan tidsanda.
I dag ser debatten kring brott och straff annorlunda ut än den gjorde på 1970-talet, och tur är väl det. Allt fler inser att samtidigt som det självklart behövs sociala insatser för att förebygga kriminalitet, måste samhället markera hårdare mot de som skapar otrygghet.
I torsdags rapporterade Sveriges Radio att Miljöpartiet byter position och vill göra det straffbart att rymma från fängelser – i dag är det lagligt och leder på sin höjd till att den villkorliga frigivningen skjuts upp, eller att den intagne förflyttas till en annan anstalt.
Detta torde vara i strid med det allmänna rättsmedvetandet och det är välkommet att MP ansluter sig till Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna i denna fråga. Miljöpartiet är inget parti man vanligtvis vill hålla i handen när det kommer till kriminalpolitik. Men det är bra att de nu har kommit till denna insikt.
När partier intar en ny ståndpunkt, vill de ibland inte låtsas om att något har förändrats. Det är ett oskick och sådant beteende bör inte få passera obemärkt. Men det är också problematiskt om det bara betraktas som ett svaghetstecken att ändra hållning i en fråga. Det är rätt att vara tydlig med att detta är en sen omsvängning från MP, men det är också rätt att välkomna den.
Lägger vi all vår energi på att kritisera våra meningsmotståndares saktfärdighet, är risken att de klamrar sig fast vid en position bara för att slippa få byxorna neddragna. Det är en balansgång där vi kanske i vissa frågor måste svälja lite av stoltheten, just för att det är angeläget att skapa samförstånd.
Ibland är bättre att välkomna konvertiter än att fördöma kättare. Ett svenskt Natomedlemskap är en sådan fråga där vi i första hand bör se positivt på att allt fler ansluter sig till linjen att ett fullvärdigt medlemskap är nödvändigt. Precis som med kriminalpolitiken är det i säkerhetspolitiken hög tid att vi som land lämnar 1970-talets naivitet bakom oss.
Vi kan nu se hur Socialdemokraterna förbereder att överge ett flera decennier långt motstånd mot svenskt Natomedlemskap. Den senaste manövern var när statsminister Magdalena Andersson sade att ”jag utesluter inte Natomedlemskap på något sätt” i programmet 30 minuter (SVT 30/3). I jämförelse med hur det lät från Andersson för bara några veckor sedan var detta ett retoriskt jättekliv.
Den dagen Socialdemokraterna definitivt byter fot kommer de självfallet att försöka få det att låta som att de egentligen alltid velat gå med i Nato. Visst är det viktigt att vi då hjälper väljarna komma ihåg hur debatten har sett ut och att vi är tydliga med vilka partier som därmed har störst trovärdighet i försvarsfrågor. Men det är ännu viktigare att vi så snart som möjligt får iväg en ansökan om Natomedlemskap.