Äntligen öppnas konsthallen Spisrummet igen efter två tunga pandemiår. Först ut: Hammarökonstnären Monica Eliasson, som utsetts till ”årets konstnärskap ur samlingen” av regionens konstenhet.
– Det är en ära! säger hon.
Spisrummet är regionens egen konsthall och ligger inne på Centralsjukhuset, strax bredvid Sjukhusbiblioteket. Med den placeringen är det lätt att förstå att inget var som vanligt sedan pandemin slagit till.
Nog för att alla gallerier har haft sina utmaningar de senaste två åren, men Spisrummet lär vara det enda med besöksförbud för allmänheten.
– Det har inte varit tomt här, det har funnits lisa för själen härinne även under den här perioden för dem som ändå varit på sjukhuset, men folk som bara skulle vilja komma och titta på konsten har inte blivit insläppta. Man behövde en kallelse för att komma in, säger Maria Andrén, konstansvarig på Region Värmland.
Stark start
Hon är glad när hon nu åter kan välkomna alla som vill att komma och se konst.
– Underbart! Det här har vi saknat så otroligt mycket. Det här och att vara ute i vårdverksamheterna och hänga konst är det som lämnat störst tomrum under den här perioden, säger hon.
På fredagen var det vernissage för första utställningen efter pandemin. Hela Spisrummet ägnas åt Monica Eliasson, vars konstnärliga gärning utsetts till ”årets konstnärskap ur samlingen”.
– Det var ju fantastiskt. Det hade jag ju aldrig tänkt. Det var en ära och det känns jätteroligt, säger Monica Eliasson.
De flesta verken har hämtats ur regionens konstsamling, men några verk har också lånats in från konstnären själv.
Därmed är Spisrummet nu fyllt av metallisk konst med skarpa hörn, tydliga färger och omväxlande matt och blänkande metall. ”Det är inga söta grejer” konstaterar hon i en intervju i utställningsbroschyren och materialvalen är onekligen hårda. Hon arbetar i rostfritt stål och med emaljering.
”Är lite mickel med allt”
Hon fångades av det metalliska redan när hon som ung gick på Stenebyskolan i Dalsland och fascinationen sitter i.
– Det är det konstruktivistiska. Att konstruera – jag måste ju tänka till så att det går att utföra. Jag ska ha det att fungera. Jag ger mig inte liksom, men det går att prioritera om ibland!
Det blir många steg från skiss och modell till färdigt verk med alltifrån plåtklippning till polering. Emaljeringen är också ”bångstyrig” ibland, berättar hon.
– Det är lite mickel med allting faktiskt. Jag skissar mycket och får idéer och så ser jag om det går att genomföra, säger hon. Det är ganska motsträviga material och det är ganska slitigt.
Ett liv med konsten
Hon är född 41, men fortsatt aktiv i konsten, och att det är ett långt och enträget konstnärskap som nu lyfts fram är ingen slump. Det är just sådana som ska uppmärksammas genom satsningen på ”Årets konstnärskap ur samlingen”.
– Den platsen är reserverad för dem som hållit på ett tag, som följt den här vägen genom livet. Vi vill ha någon som på riktigt levt med konsten, säger Maria Andrén.
Den första som lyftes fram var Filipstadskonstnären Svea Jansson (1920-1986), som fick en utställning i Spisrummet 2018.
Och Spisrummet över huvud taget, vad hoppas du att det ska ge dem som kommer in här?
– Andrum! En paus, kanske, vare sig man arbetar här eller är här ändå, säger Maria Andrén. Sjukhuslivet pågår här hela tiden, vare sig man är här och föder barn eller är här och säger adjö, hela livet händer ju här inne. Då är det här en påminnelse om något annat. Antingen att man går hit och reflekterar över det man är med eller att man går hit och går upp i något annat en stund. Det blir ett rum för reflektion och eftertanke.
Hon vet att många upptäcker Spisrummet helt spontant:
– Det är ju en bonus att det är en konsthall plötsligt mitt i sjukhuset. En del kanske aldrig har varit på en konsthall förut. Det är det som är tanken också, att tillgängliggöra den offentliga konsten och ge alla en chans att uppleva den.
En hjälp på vägen
På kuppen kan både spontanbesökare och andra få med sig något på vägen.
– Det är ju som att höra en låt, som plötsligt säger det som man känner fast man själv inte kan sätta ord på det. Precis så är det med bildkonsten också, att man ser saker som man inte visste att man behövde uttrycka, men när man ser det känner man att det resonerar med något som pågår inne i en. Jag tror att bilderna talar väldigt direkt till en.