Religion måste få plats i politiken

Debatt
PUBLICERAD:
I världens mest sekulära och individualistiska land har det blivit tabu att bekänna sig till en tro som krockar med sekulära och progressiva ideal, skriver Jacob Rudenstrand.
Foto: SEA
Allt fler inrikespolitiska frågor handlar om religion. Det visar en ny översikt från Göteborgs universitet i den nyutgivna antologin Folkviljans förverkligare, skriver Jacob Rudenstrand.

Frågor som konfessionella friskolor, böneutrop, religiös klädsel, religiösa byggnaders säkerhet, och statsbidrag tar alltså mer plats i den politiska debatten. Inte sällan med en religionskritisk slagsida.

När socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi (S) debatterade konfessionella friskolor i SVT Agenda 2018 slog han an tonen: ”Vi tror på ett sekulärt samhälle, där religionen i huvudsak är privat och att religionens roll i det offentliga livet är begränsad.” I klartext: Religiösa övertygelser ska antingen kontrolleras eller begränsas.

Återkommande ställs krav på att trossamfund som inte delar riksdagsmajoritetens progressiva övertygelser ska bli av med statsbidrag. När liknande värdegrundskrav ställs på akademin och kulturen kritiseras detta med rätta, samtidigt är det påfallande tyst när motsvarande sker på de religiösa samfunden.

70 år efter Sverige fick lagstadgad religionsfrihet med rätten att ovillkorligen kunna lämna Svenska kyrkan har vi fortfarande svårt att förstå religionsfrihetens betydelse, något jag tar upp i min nya bok ”Den första rättigheten: Frihet till religion, frihet från religion” (Timbro förlag).

Religiöst engagemang ses ofta som suspekt bland politiker där troende ministrar och riksdagsledamöter återkommande betraktas som problematiskt. Enligt Mångfaldsbarometern menar 82 procent av svenskarna att den ”religiösa tillhörigheten, oavsett religion, är en privatsak, som inte bör påverka arbetssituationen”.

Människors djupaste övertygelser reduceras till en fritidsaktivitet. I andra sammanhang uppmuntras människor att tvärtom inte dölja sin identitet eller läggning. Men i världens mest sekulära och individualistiska land har det blivit tabu att bekänna sig till en tro som krockar med sekulära och progressiva ideal.

För många är religion en del av deras identitet, något de bär med sig i vardagen. Det innebär inte religiösa övertygelser är fredade från kritik. Politiska förslag om att införa hädelselagar för att inte kränka religiösas känslor stryper tvärtom nödvändig debatt som är en förutsättning för ett öppet och fritt samhälle. Det riskerar även drabba minoriteters yttrandefrihet i första hand.

Tron på att ett sekulärt samhälle, som i sig är ett uttryck för en sekularistisk livsåskådning där alla andra livsåskådningar hålls privat, är dock en återvändsgränd. Tidigare dominerades Sverige av ett statskyrkomonopol med liten tolerans för avvikare och vi har redan sett hur en sekulär åsiktskorridor präglar debatten på en del håll.

Religionsfrihet handlar om mer än rätten att fira gudstjänster. Det kan vara en väg framåt när Majoritetssverige tacklar den allt större polariseringen på idéernas område de kommande åren. Och om man får tro studien från Göteborgs universitet lär det inte minska, särskilt inte under ett valår.

Jacob Rudenstrand

Biträdande generalsekreterare, Svenska evangeliska alliansen

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.