Lars Anders Johansson: Våga värna småborgerligheten

Signerat
PUBLICERAD:
Till småborgerligheten räknades små näringsidkare som arbetade tillsammans med sina anställda, till exempel butiksägare och restauratörer, skriver Lars Anders Johansson.
Foto: Hasse Holmberg / TT
I socialdemokratiskt styrda länder kunde storföretagen betraktas som en naturlig motpart till staten, medan de små näringsidkarna snarast sågs som grus i maskineriet, skriver Lars Anders Johansson.

Att vara medelklass anses i breda kretsar, inte minst inom medelklassen själv, vara lite töntigt. Man befinner sig i mitten, utan att kunna göra anspråk på underklassens bistra erfarenheter eller på överklassens förmodat tjusiga manér och ekonomiska makt.

Ännu mer pejorativ klang har “småborgerlig”, ett begrepp som hörs mer sällan idag. Enligt den marxistiska världsbilden är småborgarna den samhällsklass som varken räknas till den egendomslösa arbetarklassen – proletärerna – eller till den kapitalägande klassen – bourgeoisien.

Till småborgerligheten räknades små näringsidkare som arbetade tillsammans med sina anställda, till exempel butiksägare och restauratörer. Denna småborgerlighet blev tillsammans med de självägande lantbrukarna den främsta måltavlan för socialistisk politik under 1900-talet. Den representerade det småskaliga och det lokala på ett sätt som stod i vägen för den radikala omdaningen av samhället i arbetarklassens namn.

I de realsocialistiska länderna rotades småborgerligheten ut tillsammans med storföretagarna. I socialdemokratiskt styrda länder kunde storföretagen betraktas som en naturlig motpart till staten, medan de små näringsidkarna snarast sågs som grus i maskineriet. Med småborgerligheten försvann också den kultur som detta samhällsskikt representerade. Det lokala civilsamhället fick ge vika för storskalighet och ekonomistisk rationalism, både till höger och vänster.

I dag tycks den ekonomistiska rationalismen ha nått vägs ände i mångas ögon. Den politiska debatten har i stor utsträckning övergått till att handla om helt andra frågor än de ekonomiska. Tron på de socialistiska lärorna rämnade i samband med östblockets sammanbrott, och allt sedan dess har den politiska vänstern sökt efter nya förevändningar för sin radikala kollektivism.

Det är uppenbart att det finns en trötthet vid den ekonomistiska rationalismen också till höger. Det marknadsekonomiska systemet kan inte ensamt leverera svar på tillvarons alla frågor. Det ekonomiska systemet har genererat välstånd, men likväl upplever många liberaler och konservativa att det är något som har gått förlorat.

Den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke, som räknas som en av de viktigaste tänkarna bakom det tyska ekonomiska undret under efterkrigstiden, funderade tidigt kring dessa frågor. I sina skrifter, som Civitas Humana – En människovärdig stat (1944), pläderade Röpke för frihet och marknadsekonomi, men mot ekonomistisk rationalism. Han betraktade den form av marknadsliberalism som ser marknaden som ett mål snarare än som ett medel som en del av samma problem som socialismen utgjorde.

Röpke betraktade det småborgerliga samhället som ett ideal och ville att ägandet skulle spridas ut på fler. På så sätt skulle den proletarisering av medborgarna motverkas som både den storskaliga kapitalismen och den växande socialstaten skapade.

Marknadsekonomin är en förutsättning för ett fritt samhälle, men inte den enda förutsättningen. Som skydd mot den maktkoncentration som uppstår inom både ekonomin och politiken behövs ett starkt civilsamhälle. Ett starkt civilsamhälle förutsätter en stark, självägande småborgerlighet. (SNB)

Lars Anders Johansson

Poet, musiker och journalist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.