NWT testar att göra lumpen: ”Inser att jag har kastats in i en helt annan värld”

Mitt ute i ingenstans. 42 unga rekryter. Vapen, stridsvagnar, tält och grävd latrin.

Tio dygn utan dusch, med torrmat och minimalt med sömn.

NWT har testat att göra lumpen – läs vår berättelse här.

För den som har gjort lumpen är Älvdalen i Dalarna klassisk mark.

Många har marscherat, tränat strid och bott i tält mitt ute i skogen i många dygn.

NWT:s team: reportrarna Nea Liljegren och Amos Friedman samt fotografen Lisa Olaison gjorde inte lumpen när det begav sig.

Många svenska ungdomar har heller inte gjort lumpen de senaste decennierna, till skillnad från äldre generationer.

När Sverige startade sin avrustning på allvar försvann den allmänna försvarsplikten, regementen flyttades, lades ner eller omstrukturerades år efter år.

Men debatten om Sveriges försvarspolitik har förändrats, inte minst den senaste tiden.

I år mönstrar 19 000 unga killar och tjejer, födda 2004, varav drygt 6 000 kommer att göra själva grundutbildningen med värnplikt.

Drygt 450 av dessa är värmländska ungdomar.

Men nu befinner vi oss alltså i Älvdalen där Skaraborgs regemente, P4, genomför en tio dygn lång militärövning. Där vi ska delta.

Här är vårt dygn i fält (tidsangivelserna är ungefärliga), AF står för Amos Friedman, NL står för Nea Liljegren, alla bilder och filmer är signerade Lisa Olaison:

07:00

Vi är förväntansfulla, lite smått nervösa men framför allt taggade på vad som komma skall, när vi väntar på parkeringen vid Älvdalens skjutfält.

Kompanichefen tillika majoren Daniel Lagrell tar med oss till kasernen där vi ska få lite utrustning och en genomgång.

– Vårt kompani heter Noraskog kompani och vi utbildar på artilleri. Just nu är vi här i Älvdalen med våra värnpliktiga soldater för att öva på vår förmåga, säger major Daniel Lagrell.

I raka led ligger hjälm, kroppsskydd, liggunderlag, sovsäck, hörselskydd och en spork (bestick i paket) i väntan på tillpassning.

– En civil sovsäck kanske man rullar ihop innan man stoppar ner den i påsen, men inte med en militär, vi bara trycker ner den så här.

Civil-sovsäck! Ett uttryck vi aldrig hört; att en enkel sovsäck plötsligt kan kännas som den tillhör en helt annan värld.

Vi delar på oss. Nea och Lisa blir utkörda i skogen till lägret (stab- och trosspluton) medan Amos transporteras till där det ska skjutas.

07.37

NL: Nattens läger är rivet och nu väntar vi på nya koordinater från rekningsgruppen.

Nu är det vänta som gäller. Vänta… vänta… vänta.

Man behöver ha större tålamod som soldat än som fiskare tydligen.

Soldaterna får inte ha några mobiler heller: Inget att lyssna på, scrolla på eller… ens bara underhålla sig med helt enkelt.

– Man får bara stå här helt enkelt, säger Elin Nilsson, 22, från Örebro som ensam står vaktpost med sin AK5:a.

En lastbil går sönder och behöver repareras. Ingen får åka i förväg – gruppen håller ihop. Flera timmar senare är vi redo att lämna platsen.

08.50

AF: På plats där det ska skjutas artillerield. Det första som slår mig är hur stort vapensystemet på en dumper faktiskt är. Trots att fordonen står en bra bit ifrån varandra, mitt ute i skogen. Jag tar snabbt upp telefonen för att fota. Men orden som majoren sa ett par timmar tidigare ekar högt. Utsidan går bra att fota, det är ingen hemlighet att vi har dessa. Men insidan är hemlig. Industrihemligheter.

09.30

AF: Kanonen, alltså artillerisystemet: Archer, intar eldställning och väntar på stridsledarens eldorder.

09.47

AF: Första skottet går av!

Jag står på säkerhetsavståndet 50 meter bort. Jag tappar fotfästet av tryckvågen – och det enormt höga ljudet.

12.00

AF: Lunch! Det bjuds på blötmat, tänk er typ blötmat som katter äter – fast för människor. Chicken korma med potatis värms upp i en påse:

– Ibland ger värmepåsarna upp. Det går alldeles utmärkt att äta den kall också, men det är inte lika gott, säger Felix Lannefelt.

22-åringen, sergeant till graden, är plutonchef för pjäspluton:

– Jag gillar att jobba med den indirekta elden. Det som gör jobbet roligt är tempoväxlingarna och det är ett roligt förband att jobba på.

Efter typ 20 minuter ger jag upp och käkar maten mindre varm än ljummen. Smakar oväntat gott trots allt. Lite hot sauce hade dock piggat upp.

13.56

NL: Anlänt till nya platsen. Nu ska lägret byggas upp inför natten.

Ut med tält, kaminer, ryggsäckar och så ska latrinen grävas.

Tänker att denna kommer jag ej pröva!

14.00

AF: Örebroaren Sara Lord, 20, är förare i samma bil jag sitter i:

– Det är en helt annan värld, det är som att vändas upp och ner. Man älskar det samtidigt som man kan hata det. Jag mönstrade som lastbilschaufför men kör GW, Geländewagen, i stället. Ibland blir befattning man faktiskt gör inte exakt samma som det man mönstrade som.

Vad är det bästa med lumpen?

– Folket man har träffat helt klart. Man blir nära varandra på kort tid. Och att få testa på den militära världen.

Vad är det sämsta?

– Man är ovetandes om saker. Men man lär känna sig själv, det är en bra erfarenhet att ha med sig. Det mesta är bara positivt egentligen.

15.35

AF: Dags för mig att hoppa in i själva kanonen.

Gruppchefen Olivia Jansson med besättning, alla födda 2002, tar emot.

– Välkommen in till pjäsen.

Men samtalet bryts snabbt:

– Manöver, hörselskydd på. Fyr, lyder gruppchef Janssons order.

Granaten skjuts i väg mot målet – som är nästan två mil bort.

Skottet känns mindre i pjäsen, än utanför. Märkligt nog.

Samtalet om lumpen fortsätter:

– Det är det roligaste man gjort samtidigt som det är tufft ibland. Men man lär sig mycket om sig själv, att jobba i grupp och lösa utmaningar tillsammans, säger göteborgaren Göransson.

Föraren, tillika Karlstadbon Linus Eklund, instämmer.

Eklund och jag enas om att vi gillar samma kebab i Karlstad.

Jansson och Göransson slår fast att det är pizza eller kebab som gäller när man går på permission. Slut på samtal. Ny order inkommer.

17:42

NL: Tvingas välja något att äta ur 24 hours meal-paketet.

Väljer pasta with tomato and garlic från Blå band. Känns mest neutral.

– Uuh… Inte ett bra val, säger någon soldat.

Öppna påsen – i med fyra skopor vatten – rör om – vänta tio minuter – sen ska det vara klart!

Tar mig en timme innan jag ens vågar börja smaka. Till min förvåning, inte så farligt, men äter inte mer.

Tre tält har kommit på plats. Nu ska de maskeras. Maskeras? De får alltså inte se ut som tält i formen. I fall fienden skulle spana.

Här snackas det i termer om fienden: om fienden kommer, om fienden anfaller, fiendens mark och så vidare.

Det är först nu det börjar gå upp för mig vad det här verkligen är.

Det här är inte scouterna. Det här är inget kollo.

Jag inser att jag har kastats in i en helt annan värld när jag frågar om de har någon gemensam lägereld någonstans som de umgås vid på kvällen? Och får svaret:

– Nej. Då kan ju fienden upptäcka oss!

Det här är inget mys. Det här är seriöst. Det här är krig.

18.00

AF: Skjutandet är klart för dagen. Dags för vård av kanonen.

Nu ska slirskydd rättas till, eldröret rengöras från krutslagg och hytten städas upp.

Alla moment tar drygt två timmar.

Mörkret faller.

19.00

AF: Sergeant Sofia Curran, 23, langar fram en AK5:a. Undrar om vi vill ha en förevisning. Vi tackar glatt ja.

– Oladdat, säkrat, säger sergeanten och ger vapnet till Nea.

AK5:an känns otymplig – väger drygt fyra kilo – och ovan. Att bära runt på en automatkarbin konstant känns otänkbart.

Men för soldaterna är det en självklarhet. Ska pjäsen vårdas ska vapnet med, ska det gås på toa ska vapnet med. Vapnet är helt enkelt en naturlig del av soldaten.

19.30

NL: Nu är det kolsvart ute. Jag är lättad.

Nu när det har blivit mörkt får vi väl ändå gå och lägga oss?

Icke.

Jag är skittrött.

Folk jobbar på för fullt.

Det huggs ved i mörkret. Det köas till ett flak för att hämta rena kläder och en ny matpåse.

Det pratas om vem som har vilken vakt i natt?! De ska alltså avbryta sömnen – och jobba i natt också?

20.15

AF: Åker tillbaka mot lägret som de andra har byggt upp under dagen.

Det här tar emot att erkänna, men: jag slumrar nog till.

Motorljudet och att vaggas fram och tillbaka i terrängen är sövande. Imponerad över att Jansson och gänget håller sig vakna, redo och fokuserade – trots minimalt med sömn.

21.28

NL: Lägger på tandkräm på tandborsten i kolsvart mörker.

Får inte så mycket tandkrämssmak i munnen.

22.00

NL: Vi kryper in i tältet. Tältet som vi ska dela med soldater som fortfarande är ute på fältet och hanterar panget är ännu inte tillbaka.

Amatörer som vi är vet vi inte hur man eldar.

Soldat Isak Backman, 19, från Borlänge kommer in för att hjälpa oss. Han är pliktad till att utföra lumpen.

– Nej! svarar han blixtsnabbt på frågan om han kan förstå varför folk gör det här frivilligt.

– Men det kommer att vara en bra lärdom när man kommer hem sen, säger Isak Backman.

22.00

AF: Vill gå och lägga mig.

Får inte.

Nu åker maskeringsnäten fram. Ingen klagar, utan hjälps åt att slutföra uppgiften. Med för mina ögon gott resultat.

22.50

AF: Äntligen i tältet! Vill sova.

– Bara så ni vet går det snabbt på morgonen. Alla ska vara ute ur tältet med sina grejer så snabbt som möjligt, säger pjäsplutonchef Felix Lannefelt.

Vi blir stressade.

23.00

NL: Utslagna! Jag har en sten under ryggen. Försöker hitta en bekväm position. Amos verkar dock redan ha kommit till ro.

06:30

NL: Bank, bank i kaminen: Revelj! skriker någon. Nu är det uppstigning.

Folk hoppar ur sina sovsäckar direkt – skor på – ut! Sovsäck och liggunderlag ihoprullat och klart. Jag snubblar ut med allt i famnen.

Tältet rivs i samma sekund.

– Vad fan är det där? säger någon och pekar på något som ligger kvar i granriset.

Det är mina byxor!

06.48

NL: Tältet är rivet och bortburet. Det finns inte ett spår av lägret kvar.

När ska man få hinna kissa?

07.00

AF: På plats i kanonen igen. Pjäsen kontrolleras. Dags att hitta rätt eldställning för förmiddagens skjutning.

07.36

NL: Folk springer runt och packar ihop. Det är kaos för mig, men organiserat för dem.

Jag passar på att borsta håret.

– Du ska se om ett par dagar, då kommer du inte komma igenom med borsten, säger Emanuel Bengtsson, 19, från Filipstad.

Jag kommer knappt igenom håret redan nu.

Jag snyter mig och det blir svart sot i hela näsduken.

09:00

AF: Rätt position i skjutområdet intagen.

Frukostdags! Är hungrig. Äter en chokladbar.

Fruktansvärt gott – och förvånansvärt mättande. Kamraterna i pjäsen kör på mer traditionella kort: granola och gröt– Karlstadsbon Eklund startar dock dagen med mos och grönsaker, såklart i frystorkat format.

Hur håller de sig vakna hela tiden? ”Vi äter mycket”, blir svaret. Janssons favorit är Djungelvrål, men olyckligtvis tog de slut redan på bussresan till Älvdalen.

10.00

AF:

– Du ska göra avsittning nu och hoppa in i bilen, säger Jansson.

Jag tackar för mig. Känns märkligt att jag inte ska hänga något mer med gruppen, trots att vi bara känt varandra några timmar.

Men det är väl det som är grejen med lumpen. Försvarsmakten känns mästerligt bra på att på kort tid föra ihop individer, bygga relationer och ett förtroende för varandra.

11:30

NL: Tillbaka i kasernen.

För oss var det här 30 timmar kort. Men det räckte för att känna att man var inne i en helt annan värld.

Det räckte definitivt för att bli så jäkla imponerad av deras gemenskap och deras insats.

För oss börjar det bli dags att åka hem nu.

För soldaterna fortsätter det. En ny plats ska hittas sen ska lägret upp igen:

– Nu ska vi göra samma sak som vi gjorde igår. Och imorgon börjar vi om igen…