Han har gjort musikvideos till bland andra Timbuktu och Miike Snow.
Nu är den värmländska filmaren Jonas Rudström aktuell med den hyllade biofilmen "Historjá – Stygn för Sápmi". Här broderas den samiska kulturen och mytologin fram genom Britta Marakatt-Labbas.
– Det är en film som berör, berättar filmaren för NWT.
Det är ett vidunderligt landskap som breder ut sig. Midnattssol, sommar och vinter, vår och höst. Biofilmen "Historjá – Stygn för Sápmi" ger en inblick i samisk kultur – från mytologin och nattverkligheten till rennäringen och vardagslivet. Allt genom konstnären Britta Marakatt-Labbas ögon och berättelser.
I filmens inledning säger hon:
"Jag föddes i en kamp. I den samiska kulturen har vi alltid tvingats kämpa."
Nu står kampen främst mot klimatförändringarna: "Klarar vi inte den, blir den vår sista".
Filmen är regisserad av Thomas Jackson som tidigare bland annat gjort ”Den inre skogen”, en film där människor berättade om sin relation till det vilda, det som inte skapats eller ordnats av människan. Lars Lerin var en som medverkade, likaså var Britta Marakatt-Labba vars medverkan gav mersmak. Tillsammans med den värmländska filmaren Jonas Rudström har Thomas Jackson nu gjort klart "Historjá – Stygn för Sápmi" där Britta Marakatt-Labba ger röst åt samisk kultur.
– Det är överväldigande, säger Jonas Rudström och syftar till de hyllningar som filmen fått. Bland rosorna finns Dagens Nyheter som beskriver den som "Hjärtskärande", och Svenska Dagbladet kallar den "Sinnlig och djupt existentiell".
– Vi får rida på molnen nu, ler Jonas och börjar berätta om filminspelningen.
– Det fanns så mycket att berätta om och genom Britta Marakatt-Labba, det var därför hon fick en egen film.
Han pausar och tar sats när jag ber honom beskriva Britta Marakatt-Labba för någon som inte känner till henne på förhand.
– Hon har varit verksam som textilkonstnär under många år, slog igenom ganska sent och har uppmärksammats mycket internationellt. Filmen är uppkallad efter ett av hennes verk – "Historjá" – som är ett 24 meter långt broderi som skildrar samisk mytologi och historia. Jag upplever att hon har en extrem arbetsmoral och är unik i det hon gör. Hon arbetar intuitivt, nästan med en andlig känsla. Britta är ett med sin historia och naturen.
Arbetet inleddes med en helikoptertur till Dividalen, norr om Abisko. Sedan har det pågått i tre år, Jonas Rudström tror att det handlar om strax under 40 hela arbetsdagar på plats under den perioden. Arbete som nu har destillerats till 90 minuters långfilm.
– Britta sa vid premiären av filmen att vi blev som hennes familj, hon vande sig vid att ha oss nära. Det är viktigt att man som filmare får ett förtroende och att man synkar med den man ska filma. Viktigt att visa respekt, få folk att vänja sig vid kameran, fortsätter Jonas Rudström.
– När man gör dokumentär är det verkliga människor man har med att göra, inte karaktärer i ett manus. Det går inte att styra och ställa, det finns inga garantier för att man under en arbetsdag får material som går att använda.
Började med zombies
Jonas Rudström har arbetat med film professionellt i drygt 20 år. Det började med zombiefilmer som skapades med kompisarnas föräldrars videokameror under uppväxten på Hammarö. Han såg väldigt mycket film – "för mycket!" – under uppväxten och Intresset ledde till musikvideos och sedan blev det reklamfilm, han bytte Karlstad mot Stockholm.
– För mig är film en samling av konstformer. Ljud, bild och så vidare. Och arbetet kräver ett lagarbete. Film framstod som rena magin för mig som liten. Jag lärde mig intuitivt att klippa, göra effekter.
Genom tillfälligheternas spel hamnade han på SVT och fick arbeta med kulturprogrammen "Kobra" och "K-special". Det var där han först träffade regissören Thomas Jackson och började arbeta mer dokumentärt.
– Samtidigt började jag fokusera på en del av filmarbetet, jag valde filmfoto. Det var det jag kände mig mest trygg med. Att det blev just dokumentärfilm har mycket med tiden på "Kobra" att göra, det var där jag lärde mig en massa saker om att arbeta dokumentärt.
Skillnaden mellan att arbeta manusstyrt och dokumentärt är stor, Jonas Rudström ser det som olika yrken.
– Filmar du dokumentärt kan inte du inte planera, allt måste hända i stunden. Man arbetar intuitivt och ofta i små team, vanligtvis två. Jag och Thomas (Jackson) funkar väldigt bra tillsammans, vi har ett fungerande samspel.
FAKTA: Jonas Rudström
Jonas Rudström, 43, är uppväxt på Hammarö och i Karlstad.
Aktuell: Filmfotograf, biopremiär för "Historjá – Stygn för Sápmi" som nyligen haft biopremiär.
Filmografi i urval:
Dokumentärer: "Kartellen - Lys upp skuggorna" (2016), "Sök och du skall finna" (2017), Den inre skogen (2019), "Historjá – Stygn för Sapmi" (2022)
Musikvideor: Detektivbyrån – ”Lyckans Undulat” (2007), Timbuktu – ”Välj Mej” (2009), Miike Snow – ”Burial” (2010)
För en filmfotograf bjuder det samiska landskapet på tacksamt ögongodis.
– Vidderna! Horisonten! Underbart landskap. Midnattssol kan vara en utmaning, ljuset gör att det kan se overkligt ut. Det är varken soluppgång eller nedgång, det är mitt i natten. Men som filmfotograf fick jag mycket gratis – Britta och hennes familj, alla renar och renskötare, naturen. Samtidigt gäller det att vara på tårna – solen faller på en bergsrygg under några sekunder, allt skapas i stunden. Ibland får man trolla med knäna.
"Känningar i kroppen”
Den geografiska platsen innebar även utmaningar vad gäller kommunikationen, satellittelefonen fungerade inte alltid och logistiken ställde stundtals till med problem.
– Jag filmade med en väldigt otymplig, tung kamera – just för att få bildkvalitén så bra som möjligt. Både jag och Thomas har fortfarande känningar i kroppen efter allt bärande på teknik.
"Historjá – Stygn för Sápmi" är klippt av Kristinehamnsbördiga Kaveh Akaber och premiärvisades på Göteborgs Filmfestival. Jonas Rudström menar att det kanske är en smal film, men med de svallande recensionerna hyser han förhoppningar om att den når en stor publik.
– Den går upp i hela landet i 50 salonger, intresset från biografägarna har varit väldigt stort. Inte att jämföra med Marvel-filmerna såklart, men vår film berör. Många har säkert inte koll på samisk kultur, hur de var de första som kände av klimatförändringarna och hur enorm den kunskapen som finns i kulturen är. Kampviljan berör, Brittas konst berör. Första gången vi såg filmen med publik så var det folk som drog efter andan när hennes konst visades. Det var sjukt mäktigt att uppleva.