Smått, smått – men allt annat än gulligt. Den som tittar nära på Jacqueline Forzelius miniatyrvärldar får se in både i Behring Breiviks pojkrum och i en fristad för hemlösa.
En säng med ett rödrandigt täcke, en dator med ett spel igång; på ytan ett ganska vanligt rum. Men miniatyrrummet som nu finns på Konstfrämjandet i Karlstad har en historia som ger en annan bild:
– Han som gjorde skolattentatet i Trollhättan; det här är hans sovrum, hemma hos hans mamma. Jag har gjort det utifrån bilderna i förundersökningen, berättar Jacqueline Forzelius.
Nästa scen sänder också kalla kårar.
– Det andra rummet här är Breiviks rum, som han planerade sitt dåd i under många år, när han bodde hemma hos sin mamma. Det tredje rummet är hos en högerextrem som utförde ett bombdåd i Göteborg hos Syndikalisternas föreningslokal, säger hon och beskriver själv väggen med de tre miljöerna som ”obehaglig”.
Kontrasten blir också stor mellan hantverket och budskapet. Miniatyrer förknippas ofta med dockskåp, lek och något allmänt gulligt.
– Jag tyckte det var spännande att använda just den tillgängligheten i formen. Du kan beröra ganska tunga ämnen och ganska stora frågor, utan att människor känner att de värjer sig, säger hon.
Stora ämnen
Det hon vill visa med sina miniatyrer handlar just om stora och tunga frågor. Hemlöshet, hur ungdomar behandlas på SIS-rum, slutenheten i religiösa sällskap är några teman hon berör i verken på utställningen på Konstfrämjandet.
– Jag är intresserad av rum som samhället skapar eller rum som har påverkat kollektivet i stort, men i den här utställningen fokuserar jag på rum som är till för att stänga ute eller rum för isolera någon eller gömma sig, att separera sig från kollektivet.
Då kan hon också väcka frågor om mördarna, deras tankar och liv.
– Jag har inte valt brottsplatser, utan det handlar om processen innan. Vad som är synligt och vad som inte är synligt. Alla de har gjort våldsdåd som är mot hela samhället, säger hon.
Med miniatyrmiljöerna når hon fram till värden hon inte gör med en mer traditionell teknik, som ett foto eller en realistisk målning.
Tidlösa miljöer
– Jag upplever att ett foto blir mer som en dokumentation av tidpunkten då fotot togs. Även om de här är baserade på foton blir de tidlösa, säger hon och avslöjar att det också är därför hon nästan aldrig sätter in människor i miljöerna.
– Om man tar in en människa så står tiden stilla. Jag vill att besökarna ska känna att rummet är skapat för dem.
Rum för reflektion
Kanske kan man se hennes konstverk som ett slags debattinlägg. Själv formulerar hon det inte så:
– Jag vill mer skapa ett rum där man kan reflektera över platser där kollektivet förhåller sig till enskilda individer, tar beslut för enskilda individer, eller där det finns spänningar mellan kollektivet och individen. Jag är väldigt intresserad av relationen mellan kollektiv och individ, säger hon.
Detaljrikt arbete
Hon bygger upp miljöerna mycket metodiskt. Hon utgår från fotografier och försöker efterlikna allt hon ser. Det hon inte ser, utelämnar hon. Hon gör föremålen i trä, papper, tyg, men 3D-printar också vissa föremål.
– Det blir mycket problemlösning och jag har väl en problemlösande sida, säger hon.
Hon arbetade mycket med videokonst förut och agerade själv, men började med dioramorna när hon ville göra något annat, där hon inte själv figurerade.
Vägen in gick via en byggsats:
– Jag hittade ett do it yourself-kit, som man kan göra miniatyrer av och upptäckte att det var så mycket olika hantverk du får använda och jag blev fascinerad av att hålla på med något som har ganska låg tröskel för människor att möta.
Byggsatserna som finns att köpa brukar vara rätt söta miljöer. Hur lång tid tog det innan du bröt gullighetsvallen?
– Jag gjorde ett café och satte dit en 3D-scanning av mig själv, där jag sitter i caféet och ser ut som en jobbig kund och så säger en pratbubbla att ”i den här världen gör jag som jag vill”. Jag bröt väl mot den ganska direkt!
Det temat lever hon i högsta grad efter fortfarande. Och modet att sticka ut och göra något annorlunda, det fick bra näring när Eskilstuna-tösen Jaqueline kom till Kyrkeruds folkhögskola i Årjäng för att gå en konstnärlig utbildning. Det blev två viktiga år.
– De har ju betytt mycket i att inte vara rädd för att våga skapa utifrån sina egna intressen och tankar.
Till sist måste jag ju bara fråga. Lekte du med dockskåp som liten?
– Jag hade ett dockskåp, men jag fick inga möbler och dockor till det, för det var ganska dyrt. Jag tjatade till mig ett dockskåp men det blev aldrig något mer. Jag ville väldigt gärna ha det. Det är lite som att jag tar igen det nu.
Jag tyckte det var spännande att använda just den tillgängligheten i formen. Du kan beröra ganska tunga ämnen och ganska stora frågor, utan att människor känner att de värjer sig.