Ojämlikt med hjälpmedel för att klara vardagen

Det innebär att en del människor helt enkelt får välja bort hjälpmedel som de egentligen behöver och har rätt till, för att de inte att råd, skriver Lotta Håkansson, Lise Lidbäck och Inger Ros.

En rapport från Socialstyrelsen bekräftar det som många påtalat länge – att vi går mot en alltmer ojämlik hjälpmedelsförsörjning där bostadsorten kan avgöra om individen har råd med de hjälpmedel som behövs för att klara vardagen. Men det ska inte spela någon roll om du bor i Karlstad eller Kiruna, tillgången till hjälpmedel måste bli mer jämlik.

Under förra året påbörjade Socialstyrelsen en ny kontinuerlig nationell datainsamling i syfte att långsiktigt följa upp hjälpmedelsområdet. Resultaten ska ge ett underlag till regionernas och kommunernas fortsatta utvecklingsarbete på området.

Slutrapporten ”Uppdrag statistik på hjälpmedelsområdet”, som publicerades i december 2021, ger en första nationell överblick av hjälpmedelsförsörjningen och den styrker våra tidigare uppgifter om att hjälpmedelsförsörjningen ser olika ut i landet och blir alltmer oförutsägbar.

För bara ett par år sedan var debatten livlig om så kallade abonnemangsavgifter för hjälpmedel, som introducerades av den ena regionen efter den andra. Detta är avgifter som i vissa fall – efter några år – med råge kan överstiga vad själva hjälpmedlet egentligen kostar i inköp. Avgift för utprovning, förskrivning och serviceavgift är exempel på andra kostnader som kommuner och regioner ofta tar ut.

När abonnemangsavgifterna planerades protesterade flera funktionsrättsorganisationer högljutt, men protesterna verkar inte ha gett något resultat. Socialstyrelsens rapport visar nämligen att abonnemangsavgifterna redan i dag utgör ungefär en femtedel av de avgifter som tas ut.

Utöver nya avgifter har vissa regioner valt att slopa högkostnadsskyddet för hjälpmedel. Dessutom ser vi en utveckling där allt fler hjälpmedel inte längre är förskrivbara, utan måste bekostas av individen själv. Men vi betalar redan i dag för hjälpmedel via skattsedeln. När olika avgifter staplas på varandra blir det till slut en fråga om tur (var du bor) och resurser (personlig ekonomi) som avgör vem som får tillgång till de redskap som kan vara avgörande för möjligheten att leva ett aktivt liv.

Personer med funktionsnedsättning tillhör de grupper i samhället som ofta har det svårt ekonomiskt. En viktig orsak är att många inte får jobb. SCB:s senaste statistik visar att andelen sysselsatta är lägre i denna grupp än i befolkningen totalt. År 2020 var sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning 67 procent. Bland personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga var andelen sysselsatta endast 52 procent, medan motsvarande andel i befolkningen var 77 procent.

En dålig ekonomi medför naturligtvis att även till synes små kostnader får stor betydelse och för många människor som inte behöver ett, utan flera hjälpmedel, kan kostnaden snart bli kännbar. Det innebär att en del människor helt enkelt får välja bort hjälpmedel som de egentligen behöver och har rätt till, för att de inte att råd.

Staten vill att befolkningen ska hålla sig frisk och aktiv, förbygga ohälsa, arbeta och betala skatt. Men då behövs också hjälpmedel på jämlika villkor, så att alla – även de med olika funktionsnedsättningar – kan hålla igång. Vi efterlyser därför en tydlig nationell styrning av hjälpmedelsförsörjningen. En nationell plan kan bidra till att regioner och kommuner kan hantera hjälpmedelsförsörjningen på ett mer enhetligt och jämlikt sätt. Om du bor i Karlstad eller Kiruna ska inte spela någon roll.

Lotta Håkansson

Förbundsordförande, Reumatikerförbundet

Lise Lidbäck

Förbundsordförande, Neuro

Inger Ros