Jag har just haft en utbildningsdag i arbetsrätt för chefer. Det ger mig alltid energi. Det känns meningsfullt för mig att öka kunskapen så att chefer blir tryggare och därmed bättre chefer.
Ett område jag brukar lägga fokus på är diskriminering i samband med rekrytering. Detta gör jag trots att det aldrig är någon som ber om kunskapspåfyllnad här. Det är nämligen aldrig någon chef som upplever att den diskriminerar så därför verkar det inte finnas några problem här.
Okej. Så om ingen chef någonsin diskriminerar, det borde betyda att diskriminering aldrig förekommer i rekrytering specifikt eller i arbetslivet generellt? Det är klart som sjutton att chefer (och människor) diskriminerar, däremot är det nästan ingen som vill diskriminera. Och vi vet heller inte när det händer, det sker omedvetet. Jag påstår alltså att de allra bästa cheferna och människorna också diskriminerar.
Ordet diskriminerad är lite knepigt för i dagligt språkbruk används det ofta som ett uttryck för en känsla av att ha blivit orättvist behandlad. I juridisk mening är det inte alls samma sak, det är betydligt petigare. För det första måste en som påstår sig vara diskriminerad kunna hänföra sig till en kategori som är skyddad av diskriminering. Här finns sju kategorier att välja på; kön, könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Alla kan alltså tekniskt hänföra sig till någon skyddad kategori, till exempel eftersom alla har en ålder.
För det andra så måste det ha förelegat någon form av diskriminering på grund av kategorin personen tillhör. De juridiska sätten att diskriminera är sex stycken; direkt diskriminering, indirekt diskriminering, bristande tillgänglighet, trakasserier, sexuella trakasserier och instruktioner att diskriminera.
Indirekt är lurigast
Den lurigaste av alla sätt att diskriminera tycker jag är indirekt diskriminering. Det är när vi har en bestämmelse, en rutin, ett förfaringssätt, eller ett kriterium som framstår som neutralt men som i praktiken missgynnar någon som är skyddad av diskriminering. Ett exempel är om arbetsgivaren ställer höga krav på kunskaper i svenska språket vid rekryteringen. Ibland finns det förstås högst berättigade skäl till det, men ganska ofta inte. Och finns det inte berättigade skäl, ja då kan det faktiskt vara indirekt diskriminering att sortera bort någon som har svenska som andraspråk.
Jag är förstås emot diskriminering, men det akuta problemet är inte diskrimineringen i sig utan att vi inte ens fattar när vi diskriminerar. Här behöver vi bli mer medvetna.
Sätt i gång, bara
Tänk bara på kompetensen du behöver. Tänk bort det du är van vid. Gör inte hindren större än vad de är. Lätt att säga, men svårt att göra. Eller förresten inte så jäkla svårt, bara nytt. Så sätt igång och sluta diskriminera. Vare sig du är chef eller bara människa.
Veronica Molander
Abetsrättsjurist Karlstad