Huvudpersonen sitter i publiken när "Väninnan” kommer till Karlstad

Eva Franchells liv förändrades för alltid den 10 september 2003. Det var då hon förvandlades från utrikesminister Anna Lindhs pressekreterare till mordvittnet och ”väninnan”.

Nu kommer hon till Karlstad för att se Riksteaterns föreställning, baserad på hennes bok Väninnan.

– Det var den bok som jag skrev för att stå ut, säger hon till NWT.

På fredag, den 1 april, går Riksteaterturnén i mål. Föreställningen på Scalateatern i Karlstad är den sista på turnéplanen, innan Väninnan efter sin Sverigeresa landar på Uppsala stadsteater.

Pjäsen, regisserad av Dennis Sandin, bygger på Eva Franchells bok och hon kommer själv att sitta i publiken på fredag kväll.

Det är inte första gången hon ser dramatiseringen. Hon har sett den under repetitionerna, vid premiären och en gång i Tumba och hon tycker om vad hon sett växa fram.

– Den förändras hela tiden. Det blir tajtare, de växer ihop på något vis, säger hon.

”Har gjort den till sin egen”

Hon berättar att det funnit andra som velat ta sig an boken, exempelvis för att göra film av den, men att hon inte tycker att de förstått den tillräckligt bra. Riksteaterns team förvaltar däremot berättelsen i hela sin vidd.

– De har tagit den och gjort den till sin egen, säger hon.

Samtidigt är det ju hennes berättelse som berättas där på scenen.

– Jätte-jätte-jättekonstigt! förklarar hon hur det känns och påminner om att det ju är sig själv hon ser också, i teaterversion.

– Väninnan är ju en bok som handlar om mig, det var den bok som jag skrev för att stå ut med allt som hänt och som jag utsatts för. Moa som spelar mig är jättebra, men det känns ändå inte riktigt verkligt.

Kan du utveckla det där med att ”stå ut”?

– Hela mitt äventyr i regeringskansliet var så spännande. Det var så väldigt roliga år, slitigt men kul. Jag hade turen att hela tiden arbeta med Anna, som var en fantastiskt bra chef. Hon var så tydlig, man förstod vad hon ville och hon var också väldigt rolig. Jag har aldrig skrattat så mycket som nära jag åkte runt med henne. Att Anna skulle tas ifrån oss på det förfärliga sättet tog mig hårt. Jag behövde skriva mig ur sorgen, och förtvivlan och skuld. Boken Väninnan var terapi, säger hon.

Hon var där

Eva Franchell var med när mordet skedde. Hon och Anna Lindh var på NK, för att Anna Lindh skulle köpa en kavaj inför en tv-debatt, när gärningsmannen plötsligt dök upp med en kniv.

Den knivskurna ministern avled på sjukhuset under den kommande natten och i polisutredningen som följde blev Eva Franchell ögonvittnet, som i polisens utredning kallades ”väninnan”, ett ord som kan kännas futtigt i sammanhanget.

– Det blev på något konstigt sätt att polisen fick stå för sista berättelsen om Anna. De kallade mig för väninnan och beskrev hur vi gick och shoppade. Det är en lite sorglig bild.

En bok som fattades

”Väninnan: rapport från Rosenbad” kom 2009 och nu i februari kom ytterligare en bok av Eva Franchell med temat Anna Lindh: ”En människa kan mördas men inte idéer: En biografi över Anna Lindh”

– Nu handlar det om Anna. Jag var väldigt tveksam till om jag skulle skriva den. Står jag för nära Anna, har jag tålamod att sitta och skriva en bok i flera år, för det visste jag att det skulle ta. Vill jag tillbaka till det trauma det ändå är?

Mycket talade emot, men så var det den där bilden som blev kvar, den som skymde Anna Lindhs politiska gärning:

”Glad och hade ryggsäck”

– Det har stört mig hela tiden, bilden av två shoppande kvinnor... Anna var en storpolitiker, men förvandlades under de snart 20 år som gått till en shoppande kvinna, som var glad och hade ryggsäck.

Det var hög tid att se till att det hon gjorde i politiken också lyftes fram.

– Den här berättelsen fattades, slår Eva Franchell fast.

Och eftersom ingen annan gjorde något åt det, fick hon väl göra det själv.

Att skriva biografin om Anna väckte minnen, på ett fint sätt.

– Det var skönt att få umgås med den levande Anna, säger Eva Franchell.

Går inte över

Det som hände på NK finns alltid kvar, som ett ärr och en saknad.

– Det går inte över, men man får lära sig att leva med det. Det här är mitt öde och jag får hantera det på ett så bra sätt som möjligt. Jag får se det som en glad händelse i mitt liv att jag fick arbeta för Anna.

Att se teaterföreställningen – kan inte det riva upp såren, eller hjälper det mer än stjälper?

– Det hjälper nog till och jag tycker det är en bra föreställning. Jag tycker att pjäsen är ganska rolig också, det låter ju konstigt att säga, men den är helt suverän, säger hon och sätter ett extra plustecken för Anita Nyman, som spelar Göran Persson.

– Helt fantastiskt! Det är en fantastisk rollprestation och det är mycket likt!

Pratar med Anna

Och trots all sorg, och de snart tjugo år som gått, hon glömmer inte den engagerade Anna som hon arbetade så tätt ihop med.

– Jag bor ganska nära Katarina kyrka och jag går förbi ibland och pratar med henne. ”Du kan inte ana vad som har hänt” säger jag. Jag tycker att hon behöver bli informerad!