Jag måste vara den siste i Sverige som fick Covidden

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Den nysmittade krönikören tog dagen till ära på sig sitt alla finaste munskydd för att inte sprida sina hostningar allt för yvigt.
Foto: Privat
Jag tror det var just när Mia Parnevik började dansa som Covidden slog till.
Jag har klarat två år av pandemi, men när Mia dansade ut i Let’s Dance bröts hela mitt immunförsvar ihop och kroppen kunde inte stå emot längre.
Så kan det gå.

Jag måste sannolikt varit den sista i det här landet som fick Covidden. Alla symptom stämde. Massiv förkylning. Hosta. Totalt ointresse för rödtjut.

Och så Mia på det. Klart kroppen inte orkade. Två streck på en test gav beviset.

Ni själva då?

Minns ni fortfarande Covidden? Bryr ni er ens?

Jag gjorde det knappast.

Jag fick frågan hur jag firade häromveckan när man plötsligt blev så illa tvungen att inse att den dödliga sjukdomen tydligen släppt sitt grepp och att pandemin var över – vare sig vi trodde på det eller inte? En onsdag vid midnatt, typ.

Firade? Med att hosta till lite – och sen somna om?

Pussa och krama alla jag kände mellan hostningarna?

Gå på bio och snörvla lite diskret?

Jag gjorde allt det där. Det gick bra. Men visst kändes det en smula overkligt.

Och lite snopet var det ju.

Min kompis Harry, 3, hade ju just blivit en fulländad pandemikille. Han instruerade med stor självmedvetenhet sina förskolekollegor om hur man skulle bete sig. Han föregick själv med gott exempel. När de andra hostade till undervisade han pedagogiskt att de skulle hosta i armvecket. Han höll lektioner i hur de skulle vika ner huvudet åt sidan och liksom stänga in hostningen och salivduschet i armvecket.

När de andra barnen inte lydde honom, så där som 3-åringar sällan gör, sprang han snabbt fram och lät dem nysa in i hans armveck istället. Han är ändå tre år. Som pedagog var han ett föredöme. Bättre än jag.

Vi läste tillsammans 1177:s Corona-råd för folk som bor trångt.

Det var som en blandning av ”1984” och ”En förlorad värld”.

Vi läste och gapade stumt, Harry och jag:

”Dela inte badrum. Låt den som är sjuk eller den du vill skydda extra vara i ett eget rum. Till och med en egen stol i ett eget hörn gör det lättare att hålla avstånd till de andra som bor i lägenheten.”

Så tala svensk offentlighet ännu i efter-Coviddens apokalyptiska tid. Hur många trånga badrum kan man ha?

Så jag får väl tänka på det. Funderar på att kanske skaffa en egen stol till frugan. Det skulle hon nog gilla.

Skaffade en till mig själv istället. Sitter just nu med 40 graders feber och myser och nyser på min alldeles egna stol. I ett hörn.

– Nobaddi puts Lasse in the cåårner, sjunger frugan. Jag fnyser bittert.

– I min familj har vi egna stolar allihopa men inga egna hörn, muttrar en son en smula bistert.

Jag förstår hur han tänker.

Jag ringde 1177 som skickat råden.

– Jag är positiv. Ska man sitta på sin stol sju dagar nu? Jag vet inte om jag orkar det, stönade jag, helt utan ironi.

Klick.

Människan la på.

Covidden gör inte bara att man blir smaklös, man tappar distansen till sig själv också, tänkte jag.

Ringde upp igen.

– Jag har ingen egen toa just nu. Får man låna en hos er. Gärna en tvångsisolerad.

Klick igen.

Goda råd från 1177, absolut, men inte heltäckande. Men framförallt sa 1177 inget om Mia Parnevik.

Men ni minns väl Covidden va?

Handsprit och munskydd gick före allt.

Men nu var det alltså plötsligt fritt fram att nysa och hosta och spotta och sätta sig bredvid precis vem som helst på bussen eller bion. Man kunde kanske till och med – hemska tanke – sätta sig jättenära en Frölunda-supporter.

Eller nja... nånstans måste man dra en gräns, kanske.

Jag frågade Harry, 3, om det där. Han är min chefsideolog numera. Jag visste att han inte gillar Djurgården, men är mera osäker på hans känslor för Frölunda. Han gillar ju indianfjädrar trots allt. Dessutom har han en fjärdedel Göteborgsgener som spritter omkring relativt okontrollerade i hans ovaccinerade ådror, så vem vet.

Han avrådde. Bestämt.

Vi andades ut tillsammans.

Självklart i armvecket.

Harry såg nöjd ut. Han sa åt mig att bara ta på mig mitt allra bästa munskydd, dagen till ära. Det gjorde jag. Bäst att lyda.

– Vilket är snyggaste, frågade jag.

– Det där med siffrorna, svarade han. Jag visste vilket han menade. Jag fick det av en kvinna som inte helt otippat heter som Värmlands nationaldjur. Som Färjestads djuriska klack.

– Snyggt va, Harry, sa jag.

– Skitsnyggt, Lasse, sa han.

Själv tyckte jag nog att jag såg ut lite som Mia Parnevik. Så kan det gå.

Charlotte Kalla lämnar scenen.
Foto: Lasse Anrell

Veckans idol

Charlotte Kalla lägger av i helgen och stor en epok tar slut. Hon var den som berörde mig mest under mina 17 år som sportkrönikör i Aftonbladet. Tack för allt, Kalla.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.