"I Karlstad har jag för första och enda gången i mitt liv gett en karl en örfil"

Hennes karriär är en spegling av svensk underhållningshistoria – under drygt 60 år av konserter, skivor, teater- och musikalföreställningar samt tv-program arbetar hon fortfarande med en självklar framåtanda.

Nu inleder Lill Lindfors sin sista större turné med två konserter i Karlstad.

När musikmagasinet Sonic listade de 100 bästa svenska albumen genom tiderna hamnade Lill Lindfors "Du är den ende" från 1967 på en hedrande 13:e plats, mellan Peps Blodsbands "Hög standard" och Robyns självbetitlade popklassiker från 2005.

Själv kallar hon skivan för "min blåa". Utöver det klassiska titelspåret finns här låtar som "En sån karl", "Din skugga stannar kvar" och Bob Dylan-översättningen "Låt mej va' - de e' bra". Hon är nästan på dagen ett år äldre än Nobelprisvinnaren Dylan och är verksam med samma självklarhet.

Flera av låtarna på "Du är den ende" har drag av samba och bossa nova. Det fick Lill Lindfors med sig från Brasilien dit hon rest efter framgångarna i Eurovision Song Contest tillsammans med Svante Thuresson, de hamnade på en andra plats i tävlingen 1966. Efter att Herreys vann Eurovision på 80-talet fick Sverige stå som värdland och den självklara programledaren var Lill Lindfors. Tillfället när hon "tappar" kjolen inför miljoner tittare är underhållningshistoria.

Lill Lindfors karriär är i stora drag en spegling av den svenska populärkulturen – från de första framträdandena i slutet av 50-talet fram till inspelningen av Hasse och Tages "Öl" (hämtad från "88-öresrevyn") som hon gjorde 2020 i samarbete med den värmländska pianisten Martin Hederos.

– Men åh, vilket vackert väder vi har, kvittrar Lill Lindfors när hon lyfter luren hemma på Öland.

– Jag såg just några tranor flyga förbi. Det är vår!

I höstas inledde hon det som enligt förhandsinformationen ska bli hennes sista, längre turné. När nu den sista etappen inleds är de två första konserterna i Karlstad.

– Äsch, det där vet jag inte. Sista å sista, vem vet det? Jag kan inte fortsätta i höst för då ska jag göra en roll på Malmöoperan. Min kalender är bokad fram till februari nästa år. Det går inte att bara trycka på en knapp och sluta med musik, sluta med att stå på scenen. För mig är det är ett sätt att leva.

Teater, musikal och revy, prisade tv-shower – bland annat med den amerikanske artisten Lee Hazelwood – Lill Lindfors har gjort det mesta och lite till. När hon deltog i "Så mycket bättre" gjorde hon gospel av The Soundtrack of Our Lives och gav rapparen Ken Rings självbiografiska låt "Mamma" en ny kostym. Det finns en bredd och en aldrig stillad nyfikenhet i hennes showmanship.

– När konserterna blir riktigt bra så finns där nästan en familjekänsla, berättar Lill Lindfors när vi kommer in på hennes förhållande till sin publik.

– Det blir familjärt. Mycket på grund av att jag berättar historier mellan låtarna, det skapar en närhet. Ofta är småpratet kopplat till platsen jag är på eller saker som just har hänt. Pratet blir ingresser till sångerna.

Du har varit ett välkänt ansikte för många under större delen av ditt liv, har du en sida som är scenpersonligheten Lill och en annan som är mer privat?

– Det där har varit olika genom åren. Jag gillar att ta kontakt med folk även när jag sitter på bussen, så det är inte bara på scenen jag gör det. Har man levt nog många år vet man att vi människor har väldigt mycket gemensamt, vi har alla längtor, tillkortakommanden, hopp och drömmar. Alla som kommer på en konsert hittar sin egen historia i det jag sjunger beroende på sin livssituation och sina erfarenheter.

Efter några funderande, djupa andetag fortsätter hon:

– Om jag sjunger "Så skimrande var aldrig havet" till exempel. När jag sjunger raden "Älskling, i min första kyss" så tar jag med publiken i den meningen. Alla kan ju sången, i alla fall om man är någorlunda uppvuxen, så jag ber alla att tänka på sin egen, första kyss. Då hamnar lyssnaren mitt i berättelsen om sitt eget liv. De ser framför sig sina egna bilder, minnen.

– Men för att svara på din fråga – nej, jag har nog bara en sida. Kanske att jag i unga år mer iklädde mig en roll på scenen, att jag försökte leva upp till något. Men inte i dag. Skillnaden är nog bara att jag är mer sminkad på scenen.

"En man klappar mig på rumpan"

När hon bläddrar bland alla konsertminnen börjar hon skratta när en incident på Sandgrund i Karlstad poppar upp i huvudet. Det här var på den tiden när Sandgrund var ett dansställe med levande musik.

– I Karlstad har jag för första och enda gången i mitt liv gett en karl en örfil, säger hon med sänkt röst, nästan lite skamsen fast ändå road.

– Jag var där med mina musiker för att göra en föreställning och det fanns ingen scenutgång, vi fick gå genom publiken när vi gick av scenen.

Hon samlar minnesbilderna och fortsätter:

– När jag går av scenen så är det en man som klappar mig på rumpan. Och reflexmässigt vänder jag mig om och lappar till! Senare på kvällen bad han om ursäkt genom en kompis.

Efter konserten bjöd ett dansband upp till dans, berättar hon. Hennes band fick dock inte komma in på dansgolvet, Lill var tvungen att hyra kavajer till dem i garderoben, det var strikt klädkod.

– Det var lite larvigt på den tiden. När vi sedan kom in på dansgolvet såg vi att dansorkestern spelade i t-shirts, men vi som skulle dansa var tvungna att ha kavaj. Så fånigt!

Det är svårt att föreställa sig dig förbannad, blir du arg?

– Ja. Verbalt kan jag bli elak. Jag kan formulera mig vasst, men jag blir inte ilsken. Blir jag upprörd kan jag säga ifrån på skarpen. Med åren har jag lärt mig att inte gå på för snabbt eller för hårt. Då hamnar man bara i försvarsställning, det blir fruktlöst. Försöker man i stället möta människor finns det en chans att få kontakt. Full ilska skapar bara en mur mellan människor.

"Handlar om våra dolda drömmar"

Musiken som Lill Lindfors har framfört på scenen och gett ut på skivor är en blandning mellan en mängd stilar och uttryck. Här ryms bland annat pop, visa, schlager och samba. En del musik har hon skrivit själv, som till exempel "Musik ska byggas utav glädje", andra gånger har hon försökt göra andras låtar till sina egna.

– Det har nog mest handlat om lättja. Jag har varit omgiven av så skickliga musiker att jag har kunnat överlämna en del av jobbet till dem. Jag har många idéer, men är långsam när det gäller att skriva noter. Idéer till låtar kan komma när som – på promenader eller i duschen, "Musik ska byggas..." startade nog där.

– Jag utgår ofta från det rytmiska, jag är bättre på korta, rytmiska fraser än på långa toner. Det är därför jag fastnade för bossa och samba. Samtidigt var mina upplevelser i Brasilien väldigt omtumlande – från att få besöka sambaskolor och uppleva det flotta, tjusiga i landet till att se hur människor hade det i favelorna, kåkstäderna. Alla gatubarn. Det påverkade mig i hög grad. Under åren har jag haft kontakt med flera brasilianska barnhem.

Efter upplevelserna i Brasilien släpptes albumet "Du är den ende".

– Skivan blev populär mycket beroende på att den kom när den kom. Tajmingen var bra – det var en skiva man kunde dansa till. I dag håller man inte i varandra lika mycket, man dansar inte på det sättet längre.

Titellåten bygger på en spansk melodi från 1800-talet och i en tidig version skrev Owe Thörnqvist en text som gjorde satir över charterresor. Men Lill Lindfors ville göra en ny version och uppdraget att skriva en ny text hamnade hos poeten Bo Setterlind.

– Jag tänker att låten handlar om våra dolda drömmar och längtan efter kärlek.

"Härdad redan som ung"

Underhållningsbranschen har många gånger varit en mansdominerad värld.

– Jag har ju varit chef, ler hon när jag frågar hur hon har upplevt det genom åren.

– Dessutom är jag uppvuxen med två bröder så jag var härdad redan som ung. Jag har alltid tyckt om att umgås med män, jag har haft och har fortfarande många manliga kompisar. I showerna och konserterna är det jag som har engagerat musiker, jag har bestämt vilka jag har jobbat med.

Du har alltid haft styrkan att göra saker på dina egna villkor?

– Ja, det kan jag nog säga. Jag har aldrig känt mig nervärderad som kvinna. Det kanske är en livslögn jag lever med, men jag har alltid bestämt vad jag ska sjunga till exempel. Och varit engagerad i vilka jag ska jobba med, vilket nog har gett mig en viss kontroll.

På scenen är humor en stor del av ditt uttryck, varför blev det så?

– Jag är besatt av kommunikation. Med humor luckrar du upp distansen mellan den som står på scenen och publiken. Jag kan få människor att identifiera sig i det jag gör genom humor. Skrattet är en brygga mellan oss. Jag kan sätta ett eget personlig misslyckande i ett humoristiskt perspektiv och på så sätt skapa igenkänning. Jag kan till exempel prata om när jag var yngre och blev så lång, så mycket längre än de andra tjejerna. Killarna hamnade för långt ner när jag skulle dansa. Då kan de som lyssnar sätta in sina egna tillkortakommanden i min historia.

Det finns gott om höjdpunkter i din karriär, kan du berätta om något rejält magplask?

– Hm. Jag har nog inget riktigt magplask vad jag kommer på.

Så lyxigt att känna så efter drygt 60 år som artist?

– Jo. Men saker som dålig kritik, det har jag fått. Svidande recensioner och elakheter har jag läst. Ibland har det varit sårande. I vissa recensioner har skribenten varit mest road av sin egen formuleringsförmåga – en gång blev jag kallad masochist efter en show på Berns. Hur kan man säga så!? En annan recension jag minns handlade om min roll i "West Side Story", då skrev Expressen: "Lill Lindfors spelar mest med sina bröst". Suck.

Hur har din självkänsla varit genom åren?

– Jag är som alla andra, har en osäkerhet i mig. En känsla av att inte räcka till, att inte vara en tillräckligt bra sångerska. Jag uppnår inte alltid det jag vill.

Offentligheten skapar samtidigt en utsatthet?

– Så är det. Ibland är det tröttsamt att vara en offentlig person. Men som "känd person" har jag talplats, som det heter. Folk lyssnar på mig för att jag är känd. Kändisskapet kan vändas till något positivt, jag har lyft fram Unicefs arbete bland annat. Jag kan sätta fokus på en problematik. Den möjligheten har varit en glädje.

Det här med tid är så abstrakt, tänker du på att du varit artist i över 60 år?

– Fullkomligt abstrakt! Jag jobbar alltid i framåtanda, det hjälper. Men det är omöjligt att greppa tiden, jag tänker aldrig på ålder. Jag har nog alltid haft musiken i mig, min pappa var extrovert och glad, sjöng roliga sånger. Väldigt humoristisk. Jag är uppfostrad i hans anda. När jag gick i simskolan så ställde jag mig upp på avslutningen och agerade Pippi Långstrump. Jag måste ha varit sex, kanske sju. Det var första gången jag uppträdde. Det där vitsiga, humoristiska i pappas sånger – det har jag fortfarande i min musik. Jag har nog uppträtt på samma sätt som min pappa gjorde genom hela min karriär.

– Fast från början var tanken att jag skulle bli sjuksköterska som mamma. Men jag har hela tiden skjutit upp det – "det där tar jag sen". Så kan det kännas fortfarande. Jag tar det sen. Nu har jag fullt upp med annat.

Lill Lindfors gästar Karlstad och Scalateatern tillsammans med Mats Norrefalk och Claes Crona trio för två konserter 29-30 mars.