Hennes prepperkonst har blivit högaktuell: "Kan inte trolla bort oroskänslan”

Årjängsfödda konstnären Charlotta Hammar är en orolig typ. Kanske var det därför hon – två år före alla andra – började söka efter närmaste skyddsrum.

Svaret hon fann ledde till ett konstverk och nu är hennes prepper-inspirerade konst aktuellare än någonsin.

På lördag har hon vernissage på Värmlands museum för en oroande utställning.

Redan i februari 2020 gjorde Charlotta Hammar ett konstverk med titeln ”Jag hittar inte mitt skyddsrum”.

Sedan dess har både skyddsrumsfrågan och hennes konst blivit högaktuell. Det är dock inte med attityden ”vad var det jag sa” hon ser sina frågor segla upp på allas dagordning.

– Det finns inget bra med det. Det är bara olyckligt att det blivit så nu. Min egen oro har bara ökat, säger hon.

Kan inte trolla bort oron

Oron är en drivkraft och ett återkommande tema i hennes konst.

– Jag jobbar med de här frågorna, krishantering, oro, att leva i ovisshet i en osäker värld. Jag kanske mer än andra går runt med de här känslorna, som kanske är obefogade. Jag var otrygg som barn och den känslan har följt med. Nu är jag mer vettig och vet att det inte är rationellt att gå runt och ha den här oroskänslan, men jag kan inte trolla bort den. Att jobba med de här frågorna konstnärligt har blivit ett slags terapi helt enkelt. Att kunna visualisera oron har på något vis hjälpt mig. På något sätt blir det att dela med sig av det här mentala tillståndet.

Hon utstrålar inte ängslighet, men tycker att den finns på insidan.

– Och det har ju inte blivit bättre sedan jag blev förälder, verkligen inte. Det har blivit mycket värre, men jag hanterar det, säger hon.

Mycket att oroa sig för

Och nog finns det att oroa sig för i denna värld. Det kan handla om pandemin, vad man gör om kriget kommer närmare eller om klimatfrågan.

Bland bilderna hon packar upp när vi ses på museet finns fotografier med en säregen färgnyans, olycksbådande figurer och (mar-)drömska tillstånd.

Utställningen heter And The Sky Shall Turn No 55/Silky Pink. Den rosa Silky Pink-nyansen har hon hämtat från ett läppglans. Med den som himmel i ett bergsmotiv uppstår en domedagsstämning med bibliska referenser.

Gillar katastroffilmer

Hon gillar katastroffilmer och att grotta ner sig i dystopier och berättar att en tidigare utställning beskrevs av en betraktare som ”dystopisk-romantisk”.

– Jag tror att så länge människan funnits, har det också funnits domedagsprofetior. Det är väl inte konstigt? Vi lever ganska kort tid relativt och jorden är också väldigt liten i den stora, stora rymden, säger hon.

Vad gör det konstnärligt intressant för dig att rota i oron?

– Det känns väldigt betydelsefullt. Dels för att det är en så stor del av att vara människa. Man gör hela tiden val och det gäller att lita på sitt omdöme när man gör de här valen. Man måste hela tiden ta ansvar för sig själv men också för andra, till exempel som förälder. Det är så spännande hur vissa utstrålar en sådan självsäkerhet i livet eller vet hur man ska agera. Man får ju ingen utbildning i livet! Det är livet man lever som man lär sig av, säger hon.

– Jag är väldigt intresserad av psykologi och allt det här med att vara människa. Hur vet folk vad som är rätt att göra i stunden? Det finns ju liksom ingen handbok. Men jag har ju ”Om krisen eller kriget kommer”.

Det häftet har hon verkligen läst.

– Jag kan nästan broschyren utantill. Jag tycker det var jättebra att den kom, men det var också väldigt oroväckande att den kom! säger hon.

”Du ska veta var ditt närmaste skyddsrum är” står det bland annat i denna trycksak, men när hon skulle ta reda på det visade det sig att det inte fanns något där hon bor, på Styrsö utanför Göteborg.

Upptäckten ledde till en mejlkonversation med en tjänsteperson på MSB, som sedan blev en del av ett konstverk.

Det hela blev också något av ett uppvaknande, för trots att hon oroar sig så mycket, har hon gått runt med en tro att om det hände något verkligt allvarligt, skulle det ändå vara lugnt, för då träder väl samhället in och tar hand om en.

– För att vi bor i Sverige och har extremt mycket välfärd.

Ingen prepper trots allt

Nu vet hon bättre. Man måste förbereda sig själv också, det står i broschyren, men någon prepper är hon inte.

– Det kan man ju tro. Jag börjar väl bli en Svensson-prepper nu, när tonläget höjts i media och i världen med säkerhetsläget. Det är nog något slags vidskeplighet hos mig. Jag har trott att om jag började bunkra skulle det verkligen hända något.

På en punkt uppfyller hon alla prepperkrav sedan länge: hon fotograferar med en Rolleiflexkamera från 1939, helt manuell.

– Den har inte ens batterier – en bra prepperkamera! Man kan lita på den, säger hon och ler.

Hon avslöjar att hon först på senare tid börjat köpa på sig lite konserver.

– Jag har länge varit fascinerad av prepperskulturen, men då har jag varit det som observatör. Jag har tyckt att det varit spännande hur folk i allmänhet hanterar oro och osäkerhet. Bara att leva livet... det kan ju hända saker hela tiden!

”Har satsat allt”

Och, konstaterar hon, man får ju trösta sig med att det inte bara är skit som händer i världen.

– Det finns massor av goda saker och man måste fortsätta tro på oss, mänskligheten, att viljan att fortsätta är starkare än det negativa med girighet och idioter som startar krig. Annars kan man ju bara lägga sig ner och dö och det ska vi inte göra.

Till livets goda händelser hör definitivt att som utflyttad Årjängsbo få ställa ut på Värmlands museum. Pandemitiden har hon ägnat åt att jobba ännu mer med att förbereda sig för det.

– Jag har satsat allt på den här utställningen. Det här är det största jag gjort hittills. Jag är så glad för detta. Herregud, en separatutställning på Värmlands museum, det är inte fy skam!