Det är snart fyra veckor sedan Johan Pennerborn fick lämna sitt uppdrag som tränare i Färjestads BK. I en stor intervju berättar han om tiden efter beskedet, om framtiden och om den stora tacksamhet han känner för tiden i FBK.
– Jag är tacksam och ödmjuk gentemot Färjestad, att jag fick vara del av den organisationen så länge. Jag menar verkligen det. Sen hade jag velat avsluta det på ett annat vis.
Vi hade precis avslutat en intervju i spelargången. Det var början på november och det blåste rejält utanför Löfbergs Arena. Och då pratar vi inte om väderleken.
Johan Pennerborn stod lika rakryggad som alltid. Svarade på alla frågor, backade upp sitt lag.
”Får jag ställa dig en fråga?”, sa han när jag hade stängt av inspelningen av samtalet, och tackat för att han tog sig tid.
Jag blev inte superförvånad – man visste liksom aldrig med Pennerborn.
”Tycker du att jag är i obalans?”, frågade han.
Jag såg sannolikt ut som ett frågetecken.
Nej, var mitt ärliga svar.
”Anledningen till att jag frågar är, för att i framtiden när jag tittar tillbaka på hur jag hanterade olika situationer, är jag nyfiken på hur jag uppfattades. Det blir en lärdom att ta med i ryggsäcken”, sa han.
”Velat landa”
Solen skiner på Johan Pennerborn när vi ses den här gången. Det blåser inte längre. Han är inte huvudtränare i Färjestad utan dagarna ser helt annorlunda ut nu, mot hur det såg ut för en dryg månad sedan.
Den 25 februari fick han beskedet, och sedan dess har många undrat.
Hur mår Johan Pennerborn?
Vad gör han nu?
– Det är många som uttalar sig dagen efter, det behöver inte vara ishockey eller idrott. Alla är olika, men jag har velat landa litegrann, säger han.
Ja, du ser ut att stå på fötterna.
– Ja, jag mår bra, säger Pennerborn. Jag har fått en del frågor, ”varför har du varit så tyst?” Men har du kört järnet i fem års tid och drar ur kontakten... För det första är du helt slut, men för det andra händer det en massa saker och telefonen exploderar. Du blir av med jobbet. Då vill jag inte 24 timmar efteråt ”prata ut”. Det har fått ta den tid det tar.
Det var på fredagseftermiddagen, dagen innan Frölundamatchen, som Johan Pennerborn fick ett samtal.
– Jag var nog inte beredd, men när jag fick samtalet om att jag skulle komma på möte, då...
Innan han gick in till mötet han kallats till, plockade han upp sin telefon.
– Jag ringde min fru, jag ringde mina barn och jag ringde mina bröder. Jag ville förbereda dem. Jag kunde ana vad mötet skulle handla om.
Johan Pennerborn packade ihop sina saker på fredagskvällen, och åkte hem.
– Per Gessle skrev en låt; ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång” och så var det verkligen. Här var det ”varför?”, en besvikelse... Men när det fick gå en stund tänkte jag tillbaka på alla positiva saker som hänt. Det var en känslomässig berg- och dalbana. Vi har byggt mycket bra saker tillsammans, sen vill man avsluta uppdraget.
Finns det en bitterhet över att du inte fick göra det?
– Nej, inte bitterhet, men det är mer som tävlingsman. Jag hade velat avsluta på ett helt annat vis, men jag har inte gjort valet. Sen kan jag känna ett tomrum. Jag saknar spelare och ledare. Men jag hoppas att tomrummet kommer fyllas med något annat som är rätt både för mig och det jag ska göra.
Han fortsätter:
– Jag är tacksam och ödmjuk gentemot Färjestad, att jag fick vara del av den organisationen så länge. Jag menar verkligen det. Det viktigaste är att det går bra för Färjestad. Jag tror stenhårt på laget, och jag önskar dem allt väl. Jag hoppas att de går hela vägen.
Vad gör du nu, när du inte leder Färjestad?
– Jag har dels försökt vila en del, sen ligger inte det i min natur riktigt. Jag trodde att jag skulle kunna ta sovmorgon, men det har inte funkat alls. Jag vaknar bara, skrattar han. Sen har jag tränat en del, åkt skidor.
Och så har han fått värdefull tid till sin familj.
– Jag har under de här åren – om jag ska vara brutalt ärlig – varit egoistisk ur ett familjeperspektiv. Nu har jag umgåtts mycket med min familj och det känns bra härinne, säger han och klappar sig på bröstet. Jag har lagat mat, sett till att den står på bordet när familjen kommer hem. Sen har jag reflekterat, analyserat och tänkt runt jobbfrågan också.
Är du en ältande person?
– I vissa avseenden, ja. Men i andra, nej. Men nånstans så ska man ta med sig saker och ting framåt.
Följer FBK
Från att ha mer eller mindre levt med ishockeyn omkring sig varje dag, har sporten nu flyttat in i tv:n. För hockey, det tittar han på. Och han följer Färjestad.
– Jag följer kanske inte varenda byte, jag ser inte alla intervjuer och följer inte Färjestad massmedialt men jag ser matcher.
Hur känns det att titta på dem nu?
– De få matcher jag missat under åren, då har jag suttit hemma och tittat. Då har det ju varit mitt jobb. Det är speciellt nu, det är klart att det är en omställning.
Har du någon kontakt med Färjestad idag?
– Jag har haft kontakt med Färjestad, och det kommer jag ha fortsatt också även om det behöver få gå lite tid. Min telefon kraschade av samtal och sms, men jag svarade till exempel på några spelar-sms igår.
Har du fått mycket reaktioner från omgivningen?
– Ja, jag har fått massor. Det är alltid båda sidorna av myntet, men det har varit mer från ena sidan, mer värme. Det är viktigt, Färjestad är så viktigt för regionen.
Pennerborn känner en stor oro för hockeyns framtid – inte minst är han bekymrad över vilken effekt ett hårt klimat i sociala medier och en hård ton i media kan ha när föräldrar överväger vilken idrott deras barn ska få börja med.
– Färjestad är viktigt ur ett näringsperspektiv, men än mer viktigt från folkhälsoperspektivet. Flickor och pojkar ska börja spela ishockey, och där är jag allvarligt orolig. I föreningar är det tomt med påfyllning. Och det är inte bara i en klubb det ser ut så.
Stöttar döttrarna
Den egna framtiden som ishockeytränare då? Johan Pennerborn ler.
– Här och nu ska jag ta hand om mig själv och min familj. Jag har pratat mer med mina döttrar de här veckorna, jag känner någonting inombords som känns bra i hjärtat. Att supporta dem och ha tid till mer samtal med dem. Jag vet ju att de har pratat med mig förut utan att nå fram ordentligt, men nu är jag närvarande. Sen den här årstiden är det klart att man vill vara i båset. Det är ju inget snack om det. Men samtidigt vill jag inte ge mig in i något som är laddat när jag själv kommer från ett marathonlopp.
Någon gång kommer Pennerborn att ”göra resan” med unga hockeylirare, berättar han när vi ses.
– Vi hade ett omklädningsrum i Sunne på 90-talet, det bästa jag har varit i. Många av spelarna har blivit föräldrar idag, och har gått från starten av hockeyskolan till att deras barn ska bli juniorer. Det kallar vi att ”göra resan” med flick- eller pojklag. Det har jag alltid känt att jag vill göra. Om jag är hyfsat pigg och vältränad och klar i skallen skulle jag kunna tänka mig ge det tillbaka till ishockeyn är jag är runt 60 år. Då är man lite visare, mer balanserad och lugn. Det är något jag har härinne, säger han och pekar på huvudet.
Och klar med hockeyn är han inte på långa vägar.
– Vad är det som ska göras? Vad är frågan? Om det är den där eller den där klubben, det är inte det viktiga, säger han när vi pratar om framtida uppdrag.
Känner du en stress i din situation?
– Nej nej nej, jag har inte landat än. Jag är inte stressad. Jag kommer inte rusa in i någonting. Det måste vara rätt. Jag drivs av uppdrag, inte vilken nivå laget eller klubben har. Jag har aldrig lockats av pengar eller status. Det kommer aldrig vara en drivkraft. Jag är ett maskrosbarn som har krigat hela vägen. Ge mig ett par sandaler, ett par jeansshorts och en vit t-shirt, sen är det skit samma om de kommer från Gekås, jag tänker inte så, säger Pennerborn med ett skratt.
Vad är du mest stolt över från ditt uppdrag i FBK?
– Mest stolt... Jo, men jag tycker att i pandemitiden har jag visat prov på ledarskap deluxe. I min egen resa är det kanske det bästa jag har gjort, att ha med mig när det kommer något nytt i framtiden. Jag vill lära mig av det som varit och tar de här lärande samtalen med mig i ryggsäcken. I alla gruppdynamikprocesser, var man än är, så måste det komma inifrån och ut.
Vi plockar fram den där ryggsäcken med lärdomar igen. Ni vet den där, som Pennerborn berättade om i november när det blåste snålt.
Nu plockar han ner flera bitar från sin tid i Färjestad. En bit är ledarskapet.
– Jag har min coachfilosofi, jag går med mina spelare. Jag styr dem inte allt för mycket, jag leder dem.