Pomperipossas återkomst tystas

Ledare
PUBLICERAD:
Ordföranden Ingrid Burman körde över Pensionsmyndigheten.
Foto: Jessica Gow/TT
Regeringens föreslagna garantitillägg är så dåligt konstruerat att den som arbetar mer kan få lägre pension. Denna Pomperipossaeffekt tycks ha lett de politiskt anknutna ledamöterna i Pensionsmyndighetens styrelse att försöka dölja kritik mot förslaget.

För att Vänsterpartiet skulle släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering efter förra sommarens regeringskris utlovades höjda pensioner. Det konkretiserades till ett så kallat garantitillägg. Som mest skall man kunna få 1 000 kronor per månad, vilket betalas ut till alla med lägre pensionsinkomst än 11 846 kronor. Därefter fasas tillägget ur med 38 kronor per hundralapp i pension fram till 14 350 kronor i månaden då det helt upphör att betalas ut.

Tankesmedjan Timbros chefsekonom, Jacob Lundberg, har räknat på effekterna av garantitillägget och specifikt denna avfasning (Smedjan 8/2). Han konstaterar att det i princip inte gör någon skillnad för de pensionärer som ligger i spannet mellan 12 000 och 15 000 kronor i månaden huruvida de arbetar mer eller inte.

I vissa fall kan den totala pensionsinkomsten till och med bli lägre av att arbeta mer. För exempelvis en pensionär med 12 500 kronor och bostadstillägg skulle marginaleffekten av att tjäna 100 kronor mer av ett extrajobb bli 105 procent. Resultat som lätt för tankarna till Astrid Lindgrens artikel om Pomperipossa i Monismanien, som hon skrev efter att ha fått en marginalskatt på 102 procent.

Lundberg är dock inte den ende som uppmärksammade problemen med garantitillägget. Under remissrundan skrev Pensionsmyndighetens tjänstemän ett remissvar som motsatte sig införande av förslaget. De orimliga marginaleffekterna var bara det tydligaste exemplet på hur tillägget bröt mot livsinkomstprincipen.

Detta remissvar stoppades dock när det skulle godkännas av myndighetens styrelse. Den strök de mest kritiska delarna av remissvaret och ändra utlåtandet till att garantitillägget var välkommet men för komplicerat utformat. Det är mycket ovanligt att myndighetsstyrelser kör över tjänstemännen, vilket ledde till att generaldirektören Daniel Barr, tillsammans med två andra styrelseledamöter, reserverade sig mot sin egen myndighets remissvar.

Trots att situationen i det närmaste saknar motstycke har det nog en enkel förklaring. Ordföranden i Pensionsmyndighetens styrelse, Ingrid Burman, har nämligen lång politisk bakgrund i Vänsterpartiet. Alltså det parti som krävde pensionshöjningen till att börja med. Även den tidigare socialdemokratiska ministern Sven-Erik Bucht sitter i myndighetens styrelse och stödde ändringen.

Det är svårt att undkomma misstanken att Burman och Bucht ledde den övriga styrelsen att tona ned kritiken mot det förslag som regeringens hela maktinnehav bygger på. En sådan politisering skulle underminera grunden för det svenska beredningsväsendet. Utan opartiska och sakliga remissinstanser kan inte regering och riksdag fatta välgrundade beslut.

Det vore ett maktmissbruk så värdigt Monismanien att Pomperipossa inte kunde ha skrivit det bättre själv.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.