Gång på gång flyger skatorna fram mot granen med en kvist i näbben.
Sakta men säkert blir varje liten pinne till en stor rishög.
De svartvita och välbekanta fåglarna är en av vårens tidigaste bobyggare.
Tålmodigt transporterar skatorna torra kvistar och pinnar från både lövträd och barrträd till boet. När boet är klart består bygget säkerligen av flera hundra, kanske tusen… Foto: Anders Hanson Kvistarna läggs kors och tvärs för att boet ska bli stabilt. Här får taket lite byggmaterial. Foto: Anders Hanson Här kommer skatan med en torr grankvist. Foto: Anders Hanson Ibland kan grenarna vara långa och besvärliga att hantera. Foto: Anders Hanson Skatan vrider och vänder på alla pinnar så det passar perfekt. Foto: Anders Hanson
Redan i slutet av februari börjar bygget ta fart på allvar efter att platsen valts ut ett par månader tidigare. Jobbet är mödosamt och omfattande så det gäller att börja i tid för att boet ska hinna bli klart till häckningen i slutet av april. Hundratals små kvistar och grenar kors och tvärs bildar så småningom det välkända skatboet.
Det är inte många andra svenska fåglar som bygger ett så stort och omfattande bo av ris, framför allt inte med tak. Vissa bon kan bli väldigt stora, särskilt när gamla bon byggs på.
När det yttre risboet är klart börjar jobbet med inredningen. Av blöt jord och lera, gamla grässtrån och klena kvistar byggs en fin skål, som därefter fodras till ett ombonat hem för vanligtvis fem till sju skatungar.
Kändis för de flesta
Den vackra skatan är kanske tillsammans med svanar, gräsänder och tamduvor den mest välkända fågeln i Sverige. Inte så konstigt då den alltid finns i närheten av människor. Den visar sig också öppet och är både vaksam och orädd av sig.
Den unika gestaltningen gör att fågeln inte kan förväxlas med någon annan art i Sverige. Utseendet är exotiskt med den extra långa grönskimrande stjärten, och sin blåglänsande svarta färg i kontrast med det vita.
Artens kaxiga beteende och skräniga kraxande läte gör att den ibland inte alltid är så omtyckt av oss människor, och i viss mån även av småfåglar. Men genom att titta noga på utseendet, och någon gång lyckats höra skatans lågmälda och vackra sång är fågeln en förtjusande skapelse. Enligt mångas omdömen kanske rent av den vackraste fågeln vi har i landet. Men eftersom den är så vanlig så uppskattas nog inte alltid artens skönhet.
Sociala fåglar
På senhöstarna och under vintern håller skatorna ihop i större gäng som drar runt för att leta mat. Oftast håller de till i begränsade områden där de lärt sig var det finns något ätbart. De äter i stort sett allt de kommer över och klarar stränga vintrar ovanligt bra. Det enda hotet kommer från duvhöken eller pilgrimsfalken.
Eftersom skatan finns i närheten av människor har den lokala dialektala namn, och ovanligt mycket är skrivet om fågeln i folktron. Oftast är det negativt, och handlar om att den hör ihop med ondska, skam och elände. Allmänt ansågs ett möte med en skata vara olycksbådande.
I Älgå i Värmland sägs det i folktron att skatorna är ”Skams hästar”. I Västergötland och Hälsingland var skatan en satans fågel. I Dalarna sägs det; om en kvinna och en skata sågs tillsammans var kvinnan en trollkärring. Hursomhelst, skatan är en svensk paradisfågel som under lång tid berört. På grund av sin skönhet och framfusighet i vår närhet.
Arten räknas som livskraftig, och antalet skator i landet beräknas vid den senaste inventeringen till cirka 220 000 par, flest i Skåne, Småland och Västergötland. I Värmland finns runt 9 000 par.