Jag haltar omkring med mitt onda knä – en souvenir från Island – i solskenet på Sommarro golfbana tillsammans med min labrador Sam. Kanadagässen flyger i formation över oss. Det är vår i luften och jag tänker på hur ledargåsen kämpar. Hur flocken bakom henne driver på. När hon blir trött tar en annan gås vid. De hjälps åt i solidaritet med varandra.
Vi har bestämt något att lära oss av dem.
Efter en tung vinter hade jag en önskan om att våren, världen, skulle slå och ut och göra allt vackert igen.
Under pandemins mörka år har vi levt instängda, och stundtals isolerade, men ändå förenade i kampen mot en påtaglig fiende – viruset. I början märktes coronan bara i rapporteringen från Wuhan, en avlägsen provins i Kina. På NWT:s redaktion i Karlstad diskuterades om det var något som berörde värmlänningarna. Det tyckte vi. Jag ringde smittskyddsläkaren på Region Värmland. Han försäkrade att det inte fanns anledning till oro.
Verkligheten blev en annan. Ingen hade kunnat föreställa sig katastrofen som väntade.
När pandemin äntligen började släppa sitt grepp om oss såg vi ett ljus i tunneln. Vägen låg öppen igen. Våra ungdomar som fått fira studenten med restriktioner skulle få kramas, festa och resa ut i världen. Uppleva hur underbart livet kan vara.
24 februari kom nästa slag. Kriget i Ukraina. Rädslan för ett tredje världskrig.
"Kunde vi inte ha fått andas lite mellan kriserna?" undrar min 19-åriga dotter Ella. Hennes ungdom har präglats av händelser som kommer att utgöra dramatiska kapitel i framtida historieböcker. Pandemi, brinnande krig i Europa – och ovanpå det en global klimatkris.
I detta nu förfasas vi över rapporterna från krigsutbrottet i öst. Plötsligt pratas det om upprustning och höjd beredskap i Sverige.
”Får man ta hunden med sig in i skyddsrummet?” undrar bekymrade djurägare på olika forum. Den frågan hade framstått som helt absurd för bara fyra veckor sedan.
Hur ska jag, den lilla människan, nu leva mitt liv? Får jag lov att njuta av att så frön i mitt trädgårdsland, värmas av vårsolen, utan att känna dåligt samvete? Hur mycket av de alarmerande nyheterna orkar jag att ta till mig – och hur länge?
"En kris är ett produktivt tillstånd. Man ska bara avlägsna bismaken av katastrof." Tack för det Max Frisch-citatet, min gode vän Dan.
Att värna om det som gör livet värt att leva är en solidaritetshandling mot Ukrainas drabbade folk. Om vi slutar bry oss om de små sakerna har mörkret segrat och vår förmåga till uthålligt stöd och hjälp försvinner.
Jag tror och hoppas att det goda segrar över ondskan. Tillsammans kommer vi att klara detta också.
Samtidigt måste omsorgen och värdesättandet av det lilla förenas med engagemang i det stora. Det får mig att minnas ett möte med en ung ryss på en takbar i Riga. Året var 2015. Jag var lokalredaktör i Sunne. Mitt sällskap var Roman Anin, en prisad grävjournalist i Moskva.
Våra världar såg helt annorlunda ut, konstaterade vi, medan vi sippade på varsin drink. I mitt jobb kunde det bli lite dramatiskt vid vårens första kosläpp i Östra Ämtervik. Romans arbetsvillkor var svåra att föreställa sig. Han avslöjade korruption på hög nivå inom militär, affärsliv och politik i Putins Ryssland – med risk för sitt eget liv. Flera av hans kollegor hade mördats. Däribland Anna Politkovskaja som sköts ihjäl 2006 efter att ha rapporterat om krigsförbrytelser i Tjetjenien.
Putinregimen hotar, trakasserar och stänger ner oberoende medier sedan decennier tillbaka. Roman berättade att han tvingades fly från sitt hemland varje gång han publicerat ett reportage som gjort Kremls maktelit obekväm. Att leva så, att alltid behöva kolla sig över axeln, är det värt det? Jo, han verkade tycka det, trots allt. Han älskar Ryssland och vill göra skillnad. Davids kamp mot Goliat. Han drömde om att kunna njuta av de små sakerna som gör livet värt att leva. Se på fotboll, vara med sina nära.
Jag kommer ihåg att jag blickade ut över hustaken i den lettiska huvudstaden och kände en våg av tacksamhet över att ha min familj i lilla, trygga Värmland. Det är så lätt att ta det vi har för givet. Men det är värt att värna om.