Vi är nu inne på fjärde veckan av det ryska angreppet mot Ukraina och det står allt mer klart att Ryssland omöjligt kan vinna kriget.
De ryska styrkorna har kört fast. Brittiska underrättelsekällor sade häromdagen att offensiven stannat av. Om något så är det ukrainarna som gått till motoffensiv på flera håll. Det har sannerligen inte gått som Putin trodde. Men hur kunde det gå så fel?
Kreml hade planerat för några dagars "specialoperation", inte för ett fullskaligt krig trots de stora truppsammandragningar som gjorts under månader innan invasionen inleddes. De inbillande sig att man med några snabba kirurgiska ingrepp skulle kunna inta huvudstaden Kiev och neutralisera statsledningen. Därefter skulle de större trupperna rulla in och pacificera landet. Redan där räknade man fel. Den ukrainska motståndsviljan och -kraften var betydligt större än de räknade med.
Detta framgick när nyhetsbyrån RIA Novosti av misstag automatpublicerade en artikel, förstås skriven innan invasionen, där man firade segern. Men redan första natten misslyckades ett luftlandsättningsföretag med helikoptrar på Hostomels flygplats utanför Kiev, och 18 trupptransportflygplan som lyft från Pskov fick vända när de kommit halvvägs.
Ganska snart körde de ryska arméerna fast på vägarna runt Kiev och städerna Tjernihiv, Charkiv, Sumy och Mariupol. Endast i det mer flacka och glesbefolkade landskapet i södra Ukraina har de haft framgångar. Men än så länge har bara staden Cherson intagits och i dagarna har ukrainska styrkor gått till motanfall från staden Mykolajiv, som ryssarna försökt ta. Tanken på att avancera längs kusten mot Odessa ter sig nu omöjlig.
Logistiken har lämnat allt annat att önska, men så är den ryska armén inte uppbyggd för storskaliga markoffensiver långt från deras järnvägsnät. De underhållsförband man har beräknas bara kunna understödja förband till en räckvidd på 145 kilometer. Medan många andra arméer fungerar efter principen om att trupperna begär varefter högkvarteret skickar det, så fungerar den ryska som att högkvarteret ger vad den tror trupperna behöver.
Alltså har vi fått de långa mer eller mindre stillastående fordonskolonnerna som får slut på mat och bränsle. Dåligt och försnillat underhåll gör att man bokstavligen kör fast. Däck går sönder även på fordon med hypermoderna luftvärnssystem. Efter mer än tre veckor torde stridsvärdet och moralen hos soldaterna vara lågt. De blir också lätta byten för små lättrörliga ukrainska styrkor med bärbara pansarvärnsvapen. Siffror talar om omfattade ryska förluster. Hittills bland annat 14 000 man, 444 stridsvagnar, 1 435 pansarfordon, 86 flygplan och 108 helikoptrar.
På pappret utgör de ryska förbanden sammansatta bataljonstridsgrupper men förmår sällan att operera som sådana, när de försöker ta sig fram längs vägarna i mindre avdelningar. Många saknar krypterad kommunikation och ofta används civila radioapparater och mobiltelefoner, som lätt kan avlyssnas och pejlas in. En del av de ryska generaler som dödats har varit framme i täten eftersom det helt enkelt är enda sättet för dem att veta vad som händer. Till glädje för ukrainska krypskyttar.
Elitförbanden har inte visat sig vara så mycket till elit. Luftlandsättningsstyrkan VDV är mer en del av den psykologiska krigföringen, då dess långa biffiga karlar mer fungerar för att slå ner uppror med skrämseltaktik. De luftlandsätts där det inte skall finnas något motstånd från en fientlig armé. Men på slagfältet är de som klenare beväpnat infanteri. Kantemirov- och Tamandivisonerna, som brukar visa upp sig på Röda torget, har åkt på stryk runt Charkiv när de opererat som en del av första gardespansararmén.
Många frågar sig också vad det ryska flygvapnet gör. Ryssland har inte etablerat något luftherravälde över Ukraina helt enkelt för att de inte kan. Enligt rysk försvarsdoktrin har flygvapnet enbart en understödjande roll. Att slå djupt på fientligt territorium är en uppgift för robotstyrkorna. Stridsflyget håller sig i närheten av frontlinjen.
Flygvapnet har också brist precisionsstyrda vapen. De är inte lätta att tillverka och en del slösades bort i Syrien. Då får de förlita sig på "dumma" bomber, men för att få bättre träffbild med sådana måste man flyga lågt, vilket gör flygplanen sårbara för bärbart luftvärn. Ryssarna har också svårt att koordinera större mark- och luftoperationer med varandra. Man är inte samkörda och oron är stor för att bli nedskjuten av eget luftvärn.
Den ryska arméns sorgliga skick beror mycket på korruption. När den tidigare försvarsministern Serdjukov försökte reformera de väpnade styrkorna skaffade han sig så många ovänner att han sparkades 2012. Efterträdaren Sergej Sjojgu är helt följsam mot makten – han har medverkat i alla regeringar sedan 1991. Mutor och förskingring har kunnat därför bre ut sig på alla nivåer.
Med sådana förutsättningar kan Ryssland inte vinna kriget.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör