Direkt från Europaparlamentet
Vill man veta vart EU är på väg bör man följa vad som händer i Berlin och Paris, skriver Charlie Weimers.
De senaste veckorna har två citat ekat i mitt sinne. Det första, som tillskrivs Lenin, är att "[d]et finns årtionden där ingenting händer, och det finns veckor där årtionden händer." Det andra är från den franska journalisten Jean-Baptiste Alphonse Karr som konstaterande att "[j]u mer saker och ting förändras, desto mer förblir de desamma.”
De öst- och centraleuropeiska länderna har – åtminstone sedan Rysslands annektering av Krim 2014 – försökt uppmärksamma de nord- och västeuropeiska EU-länderna på Putins försök att omforma den europeiska säkerhetsordningen. Den politiska klassen i Berlin, Paris och Bryssel har vägrat acceptera den nya geopolitiska verkligheten, då det varit mer bekvämt att fortsätta leva i villfarelsen att freden bäst bevaras av ömsesidigt beroende och säkras genom diplomati, handel och fördrag. De avfärdade alla varningar som paranoia. Tanken att Ryssland höll på att bli en auktoritär imperialistisk stormakt rymdes inte i deras världsbild.
Vill man veta vart EU är på väg bör man följa vad som händer i Berlin och Paris. Den viktigaste nyordningen på många år tillkännagavs i ett tal av Tysklands förbundskansler Olaf Scholz till förbundsdagen den 27 februari då han meddelade att den tyska militären skulle få 100 miljarder euro och att landet i framtiden skulle leva upp till Natos mål att lägga 2 procent av BNP på försvaret.
Berlins säkerhets- och utrikespolitik har länge varit den svagaste länken i den västliga alliansen. Dess betoning på dialog och handel med Ryssland och minimalt försvar har legitimerat alla andra länders försvarsnedskärningar. Denna tre decennier gamla tyska linje har nu skrotats och Berlin har redan stoppat Nord Stream 2, godkänt sanktioner utan motstycke mot den ryska centralbanken, uteslutit ryska banker från Swift och skickat vapen till Ukraina.
De västeuropeiska länderna har nu insett att Ryssland kan använda det ömsesidiga beroendet som ett geopolitiskt vapen och att vi inte har något annat val än att minska beroendet av rysk gas (på ett sätt som inte ens var nödvändigt under det kalla krigets höjdpunkt).
Mitt i alla detta har den franske presidenten Emmanuel Macron uppmanat till en nystart för EU. I praktiken betyder detta, som i varje kris, att EU skall bli än mer överstatligt och få mer makt och större budget. Paris har tigit fram sin käpphäst om en EU-armé och kommer även i närtid lägga ett förslag om att inrätta en ny fond för större försvarsutgifter och minskat gasberoende.
Precis som coronafonden som beslutades förra året är tanken att EU skall låna mot sin budget och dela ut pengar till insolventa länder. Det som lånas av EU kommer betalas tillbaka av barn och barnbarn i de länder som vårdat sina ekonomier. Krav har även rests – och Europaparlamentet har redan röstat för – en EU-skatt som beslutas utan vetorätt av medlemsländerna.
Statsministerns löfte att coronafonden var ett undantag som aldrig skulle upprepas kommer troligen överges. Så byggs den federala överstaten – en kris åt gången.
Charlie Weimers
Europaparlamentariker (SD)