Flytta elever löser inte segregationen

Debatt
PUBLICERAD:
Problemet i utsatta områden är inte att avståndet till modersmålet är för långt, utan att avståndet till svenska språket är det, skriver Nike Örbrink och Destiny Näslund.

Miljöpartiet i Göteborg menar att det är svensktalande föräldrars ansvar att lösa segregationen genom att placera sina barn i skolor i utsatta områden. Föräldrars främsta uppgift är att se till det bästa för sina barn. Det är därför magstarkt att från politiskt håll uppmana föräldrar att flytta sina barn till skolor i utsatta områden, och det är befängt att tro att det är lösningen på problemet.

Nike Örbrink, förbundsordförande KDU Sverige.
Foto: KDU Sverige

Det finns inga enkla lösningar på stora samhällsutmaningar. Segregation handlar om betydligt mer än i vilken skola föräldrar väljer att placera sina barn. Om vi ska få bukt med parallellsamhällen och så småningom få vittna om en utveckling i positiv riktning, där utsatta områden blir områden dit familjer väljer att flytta, behöver man vidta adekvata åtgärder.

Sverige måste göra upp med ”de låga förväntningarnas rasism” som skapar trösklar för föräldrar och elever i utanförskapsområden att bli en del av gemenskapen. Föräldrar som inte talar svenska har inte samma möjligheter att engagera sig och involveras i barnets skolgång.

Destiny Näslund, familj- och jämställdhetspolitisk talesperson, KDU Sverige.
Foto: KDU Sverige

Därför måste språkkunskaperna vara ett krav för en asylsökande som går på bidrag och modersmålsundervisning slopas till förmån för satsningar på SFI. Verkligheten talar för sig själv. Problemet i utsatta områden är inte att avståndet till modersmålet är för långt, utan att avståndet till svenska språket är det.

I skolan krävs därtill mindre daltande, kunskapsrelativism och mer ordning och disciplin i klassrum. Lärare behöver befogenheter att upprätthålla ordning och elever som inte rättar sig efter förhållningsregler ska inte få härja fritt. Samverkan mellan skola och socialtjänst behöver förbättras för att snabbare fånga upp ungdomar som hamnar snett.

I Villaägarnas trygghetsrapport 2020 anger 61 procent att de oroar sig mer för sina barns säkerhet nu jämfört med tidigare. Vilken förälder vill sätta sitt barn i en skola där knark säljas utanför skolgårdens grindar eller behöva känna oro för att barnet ska utsättas för rån eller annan förnedring på väg hem från skolan? Den gäng- och ungdomskriminalitet vi ser i dag kräver att mer resurser avsätts till polis och rättsväsende för bättre förutsättningar att utreda brott.

Brottslighet ska få kännbara konsekvenser. Det ska inte löna sig att välja den kriminella vägen och arbetet med avhopparverksamhet behöver bli mer träffsäkert. Den fysiska tryggheten behöver också tas hänsyn till genom upplysta gångvägar, mindre mörka buskage och färre öde tunnlar och kameraövervakning på platser där behov finns.

Samhällsgemenskap skapas inte av att politiker överför ansvaret till föräldrar i välfungerande områden. Trösklarna kommer inte heller sänkas av att barn används som verktyg för att täcka för det multikulturella experiment som pågått det senaste decenniet. Istället behövs kunskapslyft, fler som lär sig det svenska språket och riktade åtgärder för att komma till rätta med den utbredda otryggheten i utsatta områden.

Nike Örbrink

Förbundsordförande, KDU Sverige

Destiny Näslund

Familj- och jämställdhetspolitisk talesperson, KDU Sverige

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.