Daniel Åkerman: Politisera inte transvården

Signerat
PUBLICERAD:
Att Socialstyrelsen stoppar hormonbehandling för minderåriga (SVT 23/2) är ett viktigt steg för transvården, skriver Daniel Åkerman.
Foto: Fredrik Persson/TT
Problemet är att många personer som undersöks inom transvården, särskild under senare tid, har andra underliggande diagnoser. Det är därför svårt att skilja på orsak och verkan, skriver Daniel Åkerman.

Att Socialstyrelsen stoppar hormonbehandling för minderåriga (SVT 23/2) är ett viktigt steg för transvården. I andra länder har frågan politiserats trots att behandling av psykisk ohälsa måste vara vetenskapligt grundad.

Könsdysfori är en psykisk diagnos som beskriver ett upplevt främlingskap inför sitt eget kön och sin kropp. Främlingskapet beror på att man identifierar sig med ett annat kön än det man föds som, något som kan leda till psykiskt lidande. Den vanligaste behandlingen är könskorrigerande, alltså könsbyten av varierande omfattning.

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare med hormonbehandling för patienter med könsdysfori. Först används stopphormoner som blockerar den naturliga puberteten, vilket kan följas av könshormonbehandling som utvecklar kroppen mot det kön man identifierar sig med. Behandlingen kombineras ofta med underlivskirurgi.

Av naturliga skäl måste sådan hormonbehandling inledas i tidiga år. När man väl genomgått puberteten är det svårare att ändra på. På grund av att unga människor ännu inte är mentalt färdigutvecklade, tillsammans med de många andra psykologiskt påfrestande saker som sker under puberteten, finns dock en risk för feldiagnostisering. Men ett genomgått könsbyte går inte att ångra.

Därtill kan behandlingen ge allvarliga biverkningar. Uppdrag Granskning rapporterar (23/2) om tretton barn som fått stopphormoner och drabbats av bland annat benskörhet. Att hormonbehandlingen i praktiken innebär kemisk kastrering kan också leda till försämrad psykisk hälsa. Samtidigt är det vetenskapliga underlaget oklart om ingreppen har någon positiv effekt på patienternas psykiska hälsa.

Ändå har det funnits en rörelse mot att göra behandlingen mer lättillgänglig. 2019 ville exempelvis regeringen sänka åldersgränsen för underlivskirurgi utan föräldrars samtycke till 15 år, vilket motiverades med ökad risk för självmord. Uppdrag Granskning visade dock redan 2019 (9/10) att det saknas stöd för detta påstående. Utredningen bakom förslaget fanns inga källhänvisningar och trots kontakter med flera personer inom transvården kände ingen till några sådana fall.

Problemet är att många personer som undersöks inom transvården, särskild under senare tid, har andra underliggande diagnoser. Det är därför svårt att skilja på orsak och verkan. Risken finns att barn inledningsvis mår bättre av behandlingen trots att de egentligen inte lider av könsdysfori, utan annan psykisk ohälsa.

I många andra länder har transvården också sammanblandats med den allmänna kampen för större acceptans för Hbtq-personer. Att ge snabb och bekräftande behandling ses som ett sätt att motverka stigmatisering. I exempelvis Skottland rekommenderar myndigheterna att skolor skall acceptera barns självvalda könsidentitet från fyra års ålder – utan att informera föräldrarna (Daily Mail 12/8 2021).

Sådan politisering hjälper dock varken transpersoner eller barn som söker sig till psykiatrin av andra skäl. Behandling skall ge av medicinska skäl, inte politiska.

Daniel Åkerman

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.