På onsdagskvällen ställde sig samtliga partier i den parlamentariska försvarsberedningen bakom nya tillskott till försvaret. Det är förvisso ett styrkebesked i sig, men trots det är ökningen av försvarsbudgeten helt otillräcklig. S-regeringen har varit njugga och fått drivas på av de borgerliga partierna.
Regeringen har visserligen sagt att Sverige skall nå upp till 2 procent av BNP på försvaret, men än är inget sagt om när det kan komma att ske. Så inte heller i och med onsdagens besked. Det man talade om nu var ett tillskott i år på 2 miljarder kronor, plus 800 miljoner till det civila försvaret, fjärran från de två procenten.
Redan innan det ryska kriget mot Ukraina bröt ut så hade bland annat Moderaterna krävt 3 miljarder mer i år. Sedan kom anfallet och genast framstod även den summan som för snålt tilltagen. Men det hindrade inte försvarsminister Peter Hultqvist (S) från att ha det som sitt ingångsbud i förhandlingarna i försvarsberedningen. Och det är alltså ungefär där beredningen landade. Frågan man kan ställa sig är om den politiska enigheten var värd det priset?
Nu innehåller överenskommelsen också en höjd anslagskredit till försvarsmakten, och det innebär att de redan nu kan lägga beställningar på mer material genom att i förtid använda delar av framtida anslag. Detta beräknas till drygt 30 miljarder fram till år 2030. Men det innebär, lite beroende på vilka vapensystem vi talar om, ändå en upprustning på sikt. Inget ont i det. Det behövs förstås försvarsmateriel även då, och ledtiderna kan vara långa.
Men givet det akuta krisläget just nu så hade det sannerligen varit på sin plats att öka anslagen kraftigt redan i år. Och då räcker inte 2 miljarder. Det finns mycket vi skulle kunna införskaffa redan nu av till exempel mängdmateriel, och ju snabbare vi är på det desto bättre i och med att det är många andra länder som nu också inleder en snabb upprustning. Då är det avgörande att ha plats långt fram i kön.
Redan i år borde försvaret alltså ha fått mångdubbelt mer än den summa som partierna nu enats om. Under pandemihanteringen kunde man utan vidare lägga hundratals miljarder utan för mycket krångel – även om regeringen också i det fallet drog benen efter sig, framför allt när det gällde stöd till alla de företag som fick slå igen eller begränsa sin verksamhet kraftigt. Men varför skall det alltid vara så besvärligt med att ge betydligt mer blygsamma summor till vårt försvar, till och med när det råder krig i vårt närområde?
Regeringen skall också konstra när det gäller finansieringen, och vädrar tanken på en särskild "beredskapsskatt". Som om vi inte kunde omfördela och prioritera inom statsbudgeten. Under pandemin var det heller ingen som ordade om behovet av några särskilda "coronaskatter". Det går igen på så många politikområden, men just försvarets finansiering är det som ständigt ifrågasätts.
Självklart borde det vara tvärtom. Rikets säkerhet, yttre och inre, är statens allra viktigaste kärnuppgift och borde prioriteras av alla. Men det är alltid försvarsbudgeten som ifrågasätts, men nästan aldrig till exempel biståndet eller socialförsäkringarna. Samma politiska mekanismer har nu gjort att alla enats om en alldeles för låg förstärkning.