Under blågul fana

Ledare | Ukrainakriget
PUBLICERAD:
Kvinnor i Odessa på enhetsdagen den 16 februari.
Foto: Emilio Morenatti/AP
När man i det offentliga samtalet talar om nationalism är det ofta underförstått att det är något negativt som åsyftas. Nationalism har kommit att närmast bli synonymt med nationalchauvinism, alltså ett förhärligande av det egna landet där rasism och främlingsfientlighet ligger nära till hands.

För den som anser sig höra till ett folk som är mer värt än andra, är det inget konstigt att exempelvis vilja utöka sitt territorium genom erövringskrig. Detta är förkastligt och historien har tydligt visat vilka fruktansvärda konsekvenser dessa föreställningar kan leda till.

Men vi kan också prata om nationalism som en politisk idé, där det snarare handlar om att varje folk i möjligaste mån har rätt till självbestämmande. Och det är naturligtvis en rätt som inte enbart den egna gruppen kan göra anspråk på. Utifrån den definitionen blir nationalismen en motpol till såväl kolonialismens som imperialismens strävan efter dominans.

Nationella känslor är således komplexa och idén om nationalstaten är inte alltid enkel. Det kan finnas flera grupper som historiskt har bebott samma område. Människor kan även ha flera identiteter — olika nationstillhörigheter — som överlappar varandra. Huruvida nationalismen leder till något gott eller ont, beror således väldigt mycket på hur vi kanaliserar den. Den kan skapa splittring och krig, som vi exempelvis såg i inbördeskrigets Jugoslavien. Men den kan även vara en källa till solidaritet och sammanhållning, som när Tyskland återförenades.

Det vi nu ser i det krigsdrabbade Ukraina är den goda nationalismen manifesterad. Ukrainarnas mod och kämpaglöd visar vilken kraft det finns i känslan av en nationell gemenskap. Människor är beredda att offra sina liv för att skydda dels sin familj, dels personer de aldrig träffat men ändå känner en samhörighet med.

Förgrundsgestalten för Ukrainas motstånd mot Putins anfallskrig, är president Volodymyr Zelenskyj. När han i ett uppmärksammat tv-tal vädjade till Ryssland att besinna sig och inte attackera Ukraina, lyfte han fram både sin judiska börd och det faktum att han är rysktalande. Den nationella gemenskapen är i sin bästa form en paraplyidentitet som rymmer många olika tillhörigheter och bakgrunder. Och där man fokuserar på det som förenar snarare än det som separerar.

Mot detta kan vi ställa den retorik som kommer från Vladimir Putins ryska regim, där nationalismen blir till ett vilddjur som förtär. Där till och med kristendomens kärleksbud förvanskas och kyrkan under patriarken Kirill gjorts till ett språkrör för våldsamma stormaktsambitioner. Där en del av den ryska strategin har varit att så split mellan de delar av Ukraina som domineras av rysktalande, och de delar som domineras av ukrainsktalande.

Kriget mellan Ryssland och Ukraina kan således ses som en kamp mellan två idéer som bägge gör anspråk på nationalismens tankegods. Där den ena lyfter fram mänsklighetens sämsta sidor som vi sett hos åtskilliga despoter genom historien, och den andra lyfter fram de bästa.

Vägen mot en fredligare värld går inte via ett avskaffande av nationalstaterna. Däremot måste vi arbeta för att stärka de värden som gör att nationalstaterna blir plattformar för verklig samhörighet och fredlig samexistens. Just de värden som Putin försöker att förinta.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.