Partnern våldtog Evelina: "Jag öppnade balkongdörren och jag sprang"

I början på 2020 hände något som Evelina, 32 år från Lesjöfors, inte än idag kan förstå varför det skedde. Hennes partner började då förgripa sig på henne genom att våldta henne. Hon och sonen fick därför fly till ett skyddat boende.

– Det var mycket alkohol inblandat från hans sida och massa personlighetsförändringar, jag visste till slut inte ens vem jag levde ihop med längre. I april 2020 gick han över gränsen, säger Evelina som idag, av egenskap som jourkvinna, vill dela med sig av sin historia för att hjälpa andra kvinnor i samma situation.

Lägenheten är liten och hemtrevlig. Evelina har tänt ljus, på en av lyktorna lyser budskap om kvinnors styrka och värde. Här och var syns spår av en livlig treåring. Sedan Evelina och hennes son lämnade det skyddade boendet som de under fyra månader bott på är detta deras hem. Men vägen dit har varit lång.

– Det började oftast med ”kan jag få en avsugning?” och det spelade ingen roll om jag sa ja, kanske eller inte, alla svar var ett ja för honom. Det var mycket tjat och jag gjorde det för att han skulle bli tyst. Det är ju som jag förstått nu, ”tjatsex” är också ett brott, säger Evelina.

Paret hade varit ihop i tre och ett halvt år när allt förändrades. Evelinas partner började dricka mer och hon såg hur hans personlighet successivt förändrades.

– Jag förstod inte vad det handlade om, jag bara låg där och fick en så kallad frysreaktion. Det hände igen och igen och igen.

På grund av en orosanmälan blev Evelina och hennes son placerade på ett skyddat boende under nio dagar, men Evelina valde att gå tillbaka till partnern. Relationen fortsatte dock på samma destruktiva sätt.

Evelina och partnern valde dock till sist att gemensamt avsluta relationen.

– Vi hade gjort slut på dagen, men ändå på kvällen valde han att gå över gränsen igen och utsätta mig för ytterligare en våldtäkt.

Tre dagar senare skedde det igen. Hon satt då inne i sin sons rum och sorterade kläder. Sonen hade somnat och låg inne i parets dubbelsäng, men våldtäkten skedde på golvet i sonens rum. Evelinas partner kom henne allt närmre och närmre fast att hon inte ville ha sex med honom. Hon backade undan men han tog tag i henne och ville att hon skulle utföra oralsex på honom. Men hon bet ihop, hon ville inte.

Fortsatte

– Jag sa att det är färdigt med mig nu. Låt mig vara. Där jag satte mig emot, jag varnade honom och sa ”fortsätter du att förgripa dig på mig, så ringer jag polisen”. Men han valde ändå att fortsätta. Han kom med ord som att ”jag kan gå till någon annan om du inte vill”. Jag kände ”men gör det då” men ändå var det just mig han ville våldföra sig på, säger hon och fortsätter:

– Han tog tag med sina fingrar och försökte bända upp min mun men jag hade ett så starkt bett. Han försökte trycka in sin penis men jag höll emot. Det slutade med att han knuffade omkull mig på golvet, rakt över vår sons bilmatta. Han gjorde det liksom i sin egen sons rum? vad sjukt, tänkte jag.

I sonens rum påbörjade dock Evelinas partner våldtäkten ändå trots hennes motstånd. Men han hann inte avsluta den. Evelina lyckades ta sig undan och lura honom att följa med henne in till deras gemensamma sovrum.

– Jag lyckades få honom att tro att vi skulle fortsätta där inne, att det var bra att vi gick till sovrummet så vi kunde ha koll på sonen som låg och sov där i vår säng.

Avgörande sekunder

Under tiden hennes partner gick till sovrummet lyckades hon få tag i sin telefon och gick sedan efter honom in till sovrummet. Han böjde sig fram för att lyfta ner katten från deras säng och under den stunden hann hon tänka under tre avgörande sekunder ”ska jag eller ska jag inte?”.

Evelina bestämde sig för att den här gången skulle hon stå emot. Där och då hade hon börjat inse att det inte var henne det var fel på.

– Det han gjorde mot mig är ett brott. Jag förtjänade inte det där, så jag tog telefonen, öppnade balkongdörren och jag sprang. Jag minns så väl hur jag hoppade över ett staket på granntomten och jag bara fortsatte springa.

Hon flydde några tomter bort, där tog hon upp telefonen och ringde.

– Jag satte mig under ett äppleträd och larmade.

Hur kändes det då, när du larmade?

– Det var en skräck, nästan så jag ångrade mig lite. Det enda jag ville var främst att få vara i fred. Men jag fick ju inte det, så vad skulle jag göra? Då hade till och med jag och min son bott på det skyddat boendet bara en månad tidigare, men jag hade ändå valt att komma tillbaka hem till honom.

Under tiden som hon satt under trädet och inväntade hjälp var hon rädd för att sonen skulle vakna.

– Han var ju själv hemma med honom så jag var livrädd att något skulle hända.

Under rättegången spelades larmsamtalet upp, där hör man att Evelina är noga med att poängtera att hon inte ville att detta skulle gå till åtal.

– Då ville jag inte att han skulle dömas för det här, då ville jag bara få vara i fred.

Du skyddade honom lite alltså?

– Jag skyddade honom ganska långt.

Efter att Evelina larmat kom polisen till platsen och hennes partner greps och blev senare häktad. Hon och sonen fick åka till samma skyddade boende som de var på tidigare och det var även samma jourkvinna som tog emot dem denna gång och Evelina berättar att hon kände ”förlåt nu är jag här igen”.

– Jag fick dåligt samvete att jag hade valt att gå tillbaka till den mannen och så hamnade jag där igen. Men det är som de säger: det är inte ditt fel, så här är det för alla kvinnor. Det krävs för en kvinna att hon lämnar en våldsam man tre gånger. För mig räckte det med två, säger hon och tillägger:

– Men tack vare att vi då blev placerade på det skyddade boendet igen, fick man ganska mycket stake. Stöd och råd och alltihop. Och med tiden insåg jag att jag inte tyckte synd om honom längre. Jag gjorde det en lång period innan. Jag saknade honom - absolut - vi var ju ändå en familj. Jag är ju mamman till hans barn så varför gjorde han så? Den frågan ställer jag mig varje dag. Han hade i princip allt, hus, jobb och en familj men han sumpade precis allt också.

Varför tror du att han valde att göra så, ha makt över dig?

– Jag tror det handlade om att jag inte var så intresserad av sexet, jag hade fött barn, gjort en abort - alltihop väldigt tätt inpå. Mitt sug fanns inte. Och det förklarade jag - det hade inget med honom att göra, attraktionen för honom fanns ju kvar. Jag gjorde även två operationer på grund av cellförändringar, sånt gör ju att man inte är så sugen. Men en man ska alltid acceptera när en kvinna säger att hon inte vill ha sex. Efter allt som min kropp gick igenom så valde han ändå att utsätta mig för dessa övergrepp.

Hur många våldtäkter utsatte han dig för?

– Jag vet inte. Jag hade inte bevis för alla. Jag fick ofta höra ”hur ska du bevisa det här, bevisen har ju gått ur dig”. Hur ska du vinna över mig? Mycket ord. Det gjorde att jag drog mig tillbaka. Jag älskade honom, jag ville att det skulle fungera, givetvis. När man fått en sådan fin familj, när vi hade en son och allt - det var det enda jag ville att vi skulle ha, en fin vardag.

Evelinas partner blev till slut dömd till fängelse i 3,5 år, han dömdes för tre av de fem våldtäkter han stod åtalad för. Dock överklagade sambon så domen gick vidare till Hovrätten men där fastställde de tingsrättens dom. Med dagens straffrabatt släpps han på fri fot i slutet av 2022.

Hur känns det att han snart släpps fri?

– För mig är det helt okej. Vi har kontakt idag, vi skriver brev till varandra. Jag undrar än idag varför han utsatte mig för detta och innerst inne vill jag inte ha med honom att göra, men vi har ett barn ihop och jag vill att det ska kunna fungera på något sätt. Att vi ska kunna samarbeta när det kommer till honom, vi kommer ju behöva stå där bredvid varandra på hans student och övriga saker och jag vill inte att våran son ska känna av att det finns ett hat mellan oss. Jag kommer vänligt hälsa på honom och diskutera saker som har med vår son att göra, men sen får det stanna där.

Är du rädd för honom?

– Jag är inte ett dugg rädd för honom. Den enda gången jag var rädd för honom var när han drack alkohol.

Visar han någon ånger i breven?

– Nej.

Något som Evelina dock har svårt att glömma är hur sambons släktingar behandlade henne under den svåra tiden.

– Det var som ett övergrepp från hans familj också, hur de behandlade mig under förundersökningen och hovrättsrättegången, de var vittnen till honom och det blev en sådan fruktansvärd smutskastning. Jag blev anklagad för att inte ha några vänner, vara lat och att inte kunna byta blöjor på vår son. Att jag skulle vara totalt initiativlös som människa. Som kvinna när man sitter i en sådan här process måste man vara förberedd på att vad som helst kan komma. Det kändes nästan värre de släktingarna gjorde mot mig, än det han hade gjort. Det ska vi kvinnor har med oss, att om man anmäler kan närstående vända ryggen till.

Evelina berättar att hans släktingar senare blev misstänkta för undanröjande av bevismaterial och skyddande av brottsling, men hur det har gått vet hon inte och lägger ingen energi på det heller.

Har du några råd till kvinnor som befinner sig i samma situation?

– Mina bästa råd när en kvinna börjar tänka på att hon vill lämna en sådan relation är att absolut inte ta några konflikter med mannen. Det krävs även väldigt mycket bevis för att få en vinnande dom, så fotografera och dokumentära så mycket det bara går. Det finns appar man kan ladda ner där man kan spara bilder och information som blir låsta till ens konto, så även om man raderar appen i telefon så finns dokumenten kvar när man loggar in nästa gång. Ett annat råd är att ha en person som man litar på och att prata med den så mycket man bara orkar, säger hon och tillägger:

– Ett råd till anhöriga, om man vet att någon lever så här, är att våga prata med den här kvinnan och fråga henne hur det är. Jag vet själv hur det kan vara när man inte vill eller vågar öppna sig, men man ska inte ge upp som anhörig eller vän, till slut kommer det en dag då kvinnan behöver öppna sig, så kommer hon till slut när hon är redo. Jag var själv som en stängd bok.

Evelina har valt att använda sin erfarenhet för att hjälpa andra kvinnor. Hon har utbildat sig till jourkvinna och jobbar idag ideellt som det.

– Eftersom jag nu har varit så öppen med vad som hänt så har jag blivit kontaktad av många andra kvinnor som vill ha råd och stöttning. Min största läkning har varit att ha kontakten med andra kvinnor i samma situation. Det här är något jag vill göra så länge jag står på benen. Sedan har jag lite andra syften också kring det här - min dröm är att när jag är i det stadiet att jag vågar, när jag är lite mer reparerad, vill jag föreläsa om mäns våld mot kvinnor.

Inte se mig svag

En annan viktig del i läkningsprocessen har varit hennes son.

- Jag höll på att gå in i väggen till slut. Mitt största mål var att min son inte skulle se mig gå in i väggen och att han inte skulle se mig svag. Sonen har ju bara mig som förälder nu och jag har aldrig velat att han ska känna av hur dåligt jag mått. Jag tror ändå att jag har lyckats ganska bra med det. Hade jag inte haft sonen under det som varit hade jag inte fixat det här. Eller varit så stark som jag varit.

Evelina berättar att hon dagen efter vår intervju ska träffa sonens pappa för första gången sedan Hovrätten.

– Jag känner mig så redo. Jag kommer aldrig förlåta honom för det han har utsatt mig för och jag vet med mig att jag aldrig kommer få en förklaring eller ett förlåt, men det är bara att se glad ut oavsett, säger hon och tillägger:

– Många skriver till mig att jag är en fin mamma och en bra förebild för andra kvinnor. och det är sådana ord som får mig att fortsätta kriga och kämpa för andra kvinnor och för att vara en bra mamma - det är det viktigaste för mig. Sonen är mitt allt.

Läs även: