En epok är över i mitt liv. I och med det gångna årsskiftet lade jag ner mitt fritidsbolag, Montana förlag, efter närmare 35 år. Jag har mest gett ut egenproducerat material men även annat med lokal förankring. Det har i första hand handlat om böcker men en hel del också om cd-utgåvor. I genomsnitt rör det sig om gott och väl en utgivning per år.
Orsakerna till nedläggningen är flera. Tilltagande ålder med ökande tröghet och minskande entusiasm är kanske ett skäl. Dessutom medför gallringen av plikter att man får försöka koncentrera tid och kraft på de delar av tillvaron som är viktigast. Allt hinner man inte.
Mycket roligt har jag haft under den gångna tiden. Att det har gått över ett tredjedels sekel är omöjligt att ta in. De allra flesta böckerna är slutsålda men några av de senaste finns det några exemplar kvar av.
De två senaste åren blev avgörande för beslutet. Pandemin slog till och lamslog stora delar av livet. Uppläsningar, föredrag och allt som kunde samla människor ställdes in. Dessutom hade jag den dåliga tajmningen att ge ut en bok mitt i allt detta. Min sista bok på förlaget, ”102 limerickar”, fick inte den presentation jag hade ämnat för den. Limerickar tycks också rankas lågt på rikets kultursidor, och boken presenterades bara på ett fåtal sådana.
Administrativa utgifter och uppgifter var största delen av förlagets sista tid. Två magra förlagsår har det blivit. Och jag får tillägga att de goda åren ju inte gav några rikedomar men ändå en liten biinkomst (där mycket avsattes för påföljande produktion).
Mycket roligt har jag haft under den gångna tiden. Att det har gått över ett tredjedels sekel är omöjligt att ta in. De allra flesta böckerna är slutsålda men några av de senaste finns det några exemplar kvar av.
Men tillbaka till början. Året var alltså 1987. Jag hade då under ett antal år försett länspressen med artiklar som berörde länets norra delar. Tre av varandra oberoende personer ställde någorlunda samtidigt frågan till mig: ”Varför samlar du inte ihop artiklarna till en bok?” De tre var personer som helt eller delvis var hemma i branschen. Elna Westén i Sysslebäck hade själv gett ut en bok om Ovansjöbygden och var entusiastisk. Lena Lagerkvist från Branäs hade jobbat på ett förlag, och journalisten Lennart Cedrup var hemkommen från åren som nöjesskribent i Hollywood. Dessa tre gav mig mod att åtminstone börja planera.
Jag började ett intensivt arbete med att klippa och klistra så det skulle bli jämna och fina sidor, och så småningom hade jag material till en bok. Titeln var given: ”Klippt och skuret om norra Värmland”.
Det råkade sig så att jag fick ögonen på en bok som en dam i Karlstad hade satt ihop av egna skriverier med en artikel på varje sida. Innehållet var intressant, men artiklarna var hastigt och ojämnt uppklistrade på sidorna. Något i den stilen skulle man faktiskt kunna göra, tänkte jag, för jag hade alla mina artiklar urklippta.
Jag började ett intensivt arbete med att klippa och klistra så det skulle bli jämna och fina sidor, och så småningom hade jag material till en bok. Titeln var given: ”Klippt och skuret om norra Värmland”. Men så gällde det att få ut den på ett korrekt sätt. Med hjälp av en ekonomiutbildad hustru med administrativ erfarenhet – och viss hjälp från myndigheter – hade jag snart ett eget bokförlag. Det svåraste för mig var nog att finna ett bra namn. Jag bläddrade i min latinordbok från gymnasietiden – ett namn på latin skulle väl vara slagkraftigt och kännas seriöst. Det kunde rent av tyda på att jag var en bildad person.
Nu var det bara att vänta. Det blev en orolig väntan, för det var ett rätt stort ekonomiskt åtagande, och sparpengar var det inte många av. Jag tog upp förhandsbeställningar och hade i alla fall en handpenning säkrad. Ett litet bidrag från Alfred Anderssons fond var mycket välkommet.
Namnet Montanus dök upp – från bergstrakter. Det passade bra, men då var det den där efterleden som folk kanske skulle börja skoja om, så det fick bli Montana. Att man skulle kunna få en dataritad logga fanns inte i min tankevärld, jag hade knappt sett en dator, så jag tog själv penna och papper och ritade av Branäsbergets profil, sedd från min sida av älven. Det fick duga.
Karlstads-Tidningens tryckeri, senare Citytryck, hade tidigare hjälpt mig med tryckning av en historisk karta och med färdigställandet av hembygdsföreningens bok ”Torp i Dalby”, så det var ett självklart val. Lennart Cedrup åtog sig att skriva en baksidestext och själv komponerade jag framsidan med fyra bilder ur boken. Nu var det bara att vänta. Det blev en orolig väntan, för det var ett rätt stort ekonomiskt åtagande, och sparpengar var det inte många av. Jag tog upp förhandsbeställningar och hade i alla fall en handpenning säkrad. Ett litet bidrag från Alfred Anderssons fond var mycket välkommet.
Projektet gick ihop gott och väl och det blev pengar över till inköp av utrustning för fortsatt arbete. Jag råddes att investera i en dator så jag kunde skriva ut sidorna själv och lämna direkt till tryck.
Det visade sig att ängslan var obefogad. Nordvärmlänningarna var svältfödda på böcker om bygden, och de 1 500 exemplaren gick åt. Recensionerna var mycket positiva. Jag minns att någon sa i förväg: ”Får du fina recensioner av Knut Warmland är saken klar.” Och det fick jag. ”Brokig som en nyvävd trasmatta, kunskapsrik som en uppslagsbok och underhållande som en stund på ljugarbänken” skrev han. Och som avslutning: ”Så har han, genom att addera veckornas skrivarmödor, åstadkommit en alldeles egen – och alldeles förträfflig – bok om nordvärmländska sällsamheter.”
Projektet gick ihop gott och väl och det blev pengar över till inköp av utrustning för fortsatt arbete. Jag råddes att investera i en dator så jag kunde skriva ut sidorna själv och lämna direkt till tryck. Men då skulle man lära sig det, och så skulle det behövas också en svartvit laserskrivare, vilken kostade tiotusentals kronor då.
Som bok nummer tre vågade jag mig på att ge ut en egen liten diktsamling, ”Lat Poet”, och den sålde så pass bra att det blev en nytryckning. Totalt 1 200 exemplar.
Nej, jag fick nöja mig med en modern skrivmaskin med en display som rymde en rad, som jag kunde kolla innan jag tryckte på printknappen. Då kom där en vacker utskrift på papperet på valsen. Jag ritade mallar och klippte och klistrade texter. Mycket klister gick det åt, men snart hade jag bok nummer två klar – dels utskriven från maskin, dels handritad. Det var en bok med lokala namn och uttalsbeteckningar på platser, bäckar, naturområden med mera. Namnet på bok nummer två blev ”Från Käringröven till Femtoset”, där det första namnet avsåg en välformad sten på Brattmon. Hjälp med det lokala uttalet fick jag från Jacob Jacobssons anteckningar och från min far Herbert.
Som bok nummer tre vågade jag mig på att ge ut en egen liten diktsamling, ”Lat Poet”, och den sålde så pass bra att det blev en nytryckning. Totalt 1 200 exemplar.
Så småningom började jag ge ut musik på förlaget, även dialektal läsning. Det råkade finnas en liten musikstudio i Ransby på tidigt 1990-tal och då blev frestelsen för stor.
Därefter gav jag ut en säterinventering där jag åter hade bistånd av min far, och så en liten bok om byn Branäs, där bybon Eric Andersson var till god hjälp.
Nu var jag i gång. Så följde bok på bok och bra samarbete hade jag med faktor Kjell Larsson på Citytryck, som hjälpte till vid förlossningen av flera böcker. Nu hade jag skaffat dator och allt blev mycket enklare.
Så småningom började jag ge ut musik på förlaget, även dialektal läsning. Det råkade finnas en liten musikstudio i Ransby på tidigt 1990-tal och då blev frestelsen för stor.
Sedan har åren gått och utgåva följde på utgåva och roligt var det nästan hela tiden. Hela projektet var möjligt tack vare att min kära hustru skötte siffrorna så jag fick koncentrera mig på det roliga – bokstäverna.