Min sommar i Värmland!

Först kom coronan.

Sen kom kriget.

Det är mycket nu, som Stefan Sauk skulle sagt i Lorry.

Minns ni sommaren i Värmland 2021? Jag minns den knappt...

Men jag tror att den var mild och öm, trots allt. Och kort.

Jag tror att sommarnatten trots allt var en påminnelse om det andra livet, som man ännu inte visste om det skulle komma, med sommarängar där barn sprang omkring som en påminnelse om hur lätt det var att glömma precis allt det som skavde i vår nya sjuka värld.

Sommaren före kriget...

Sommaren i Värmland brukar jag påminna om så här års här i NWT för att man inte ska tappa tron på den.

Jag ger det dels för att roa mig själv, men också för att dra upp oss alla ur det träsk som höst och vinter och pandemi och Putin är.

För det vänder ju. Det måste vända.

Om två månader är det varmt och försommar och den där jävla bacillen drar sina absolut sista andetag.

Det måste den.

Jag har gjort en sån här sommarsida i tio år nu.

Jag kallade den direkt för världens första Instagram-krönika. Bra jobbat, tänkte jag.

Den har givit avkastning i form av att bokförlag gav ut en bok om fotografi och en bok om Värmland.

Bra jobbat, verkligen, tänkte jag.

Livet går vidare även i år. Det måste det.

Får jag passa på att hylla någon särskild för att vi överlevde så blir det alla de som skötte sjukvården och vaccineringarna i Värmland förra sommaren.

När vaccinmyndigheterna i huvudstaden, där jag bor mest, betedde sig som yra höns stod de värmländska sköterskorna som briljanta klippor av fast mjukhet.

– Välkommen, Lars, sa de. Här tar vi hand om dej.

– Å tack, snälla goa männsha, sa jag.

En av bilderna här visar mig och min fru och vår eufori i Arvika efter en riktigt lyckad spruta. Tack, snälla goa männsha.

Antivaxxarna vet inte vilken lyckokänsla de missade i somras.

Jag skulle offra hela mitt feta gage här från NWT för att få känna så igen. Vaccinets strama berusning. Jag har nog blivit helt beroende av känslan av att se en Arvika-kvinna sätta kanylen rakt in min överarm. En gång, två gånger... hur många gånger som helst.

– Je t´aime, som vi säger i Jösse härad.

Men det är, som sagt, mycket nu.

Och självklart kunde man ju läsa just den här veckan att Lorry kommer tillbaka. Det tror jag är nödvändigt.