Daniel Persson: Svindlad av vardagsförakt

Signerat
PUBLICERAD:
Han presenterade sig som sonen till en diamantmogul och levde ett högtflygande jetsetliv från vilket han gjorde välvilliga nedslag i olika kvinnors liv – de flesta lär han ha hittat via dejtingappen Tinder, skriver Daniel Persson.
Foto: Patrick Sison/AP
I grunden vilar ett förakt för vardagen, för lunken och för det lite gråa, skriver Daniel Persson.

Netflix så kallade true crime-dokumentär Tindersvindlaren är en veritabel succé. Miljontals människor har sett filmen som har legat på Netflixs topp-10-lista i hela 92 länder. Det är en väldigt märklig upplevelse att sälla sig till denna skara.

Dokumentären handlar om israeliske Simon Leviev som bedrar kvinnor och lurar dem med ett erbjudande om ett liv i sus och dus. Han presenterade sig som sonen till en diamantmogul och levde ett högtflygande jetsetliv från vilket han gjorde välvilliga nedslag i olika kvinnors liv – de flesta lär han ha hittat via dejtingappen Tinder.

I filmen får vi följa hur det går till, hela tre gånger. Från tre olika kvinnors perspektiv. Huvudrollen spelas av norska Cecilie som är först ut. Hon beskriver väl, tillsammans med frikostiga utdrag ur deras faktiska meddelanden, hur det gick till. Hur hon väldigt snabbt valde att lita helt ut på en man som hon egentligen inte visste någonting om.

När de varit ihop ett tag händer det plötsligt. Simon hör av sig och berättar att hans fiender försökt döda honom. Han klarade sig men livvakten är skadad. Givetvis kommer det bilder – samma bilder som skickas till alla hans kvinnor. Av säkerhetsskäl kan han inte använda sina kreditkort, kan Cecilie hjälpa till? Innan hon själv nästan har hunnit reagera har hon gett honom över 100 000 kronor. Det räcker dock bara någon dag. Han behöver mer och han kan ju snart betala tillbaka. Inom kort har hon tagit flera lån och gett Simon omkring 2 500 000 kronor.

Motsvarande process gås sedan igenom för två kvinnor till, en svenska och en nederländska. Det är bitvis en rätt känslosam tillställning. Åtminstone för dem som medverkar. Som åskådare är det betydligt mindre så.

Man kan förstås välja att se det som blott och bart en historia om mänsklig ensamhet. Det är trots allt ett växande problem och något som kan få annars vettiga människor att göra och tro de mest märkliga ting. Och kanske är det allt den här historien har att lära oss. Men förmodligen inte.

Det kan vara svårt att känna någon överdriven mängd sympati med kvinnorna. Visst, de har blivit bedragna och det är ingen tvekan om vem som är boven i dramat. Samtidigt är det uppenbart att de var väldigt villiga att bli lurade.

Det förefaller nämligen inte handla om kärlek överhuvudtaget utan om en bekräftelse på en känsla att man egentligen är värd mycket mer. I grunden vilar ett förakt för vardagen, för lunken och för det lite gråa. En oförmåga att förlika sig med behovet att gå upp varje dag och gå till jobbet även om det regnar eller att inse att livet handlar mer om att ta ut sopsorteringen än att flyga privat till flashiga klubbar på kontinenten.

Att norska Cecilie framhåller Disneyfilmer som något eftersträvansvärt är ingen slump. Det handlar om en ovilja eller oförmåga att växa upp och acceptera livet som det faktiskt är. Den brittiska komikerduon Stephen Fry och Hugh Laurie drev med fenomenet i sin sketch ”A word, Timothy” redan 1992. Där använder föräldrarna sin sons oförmåga att skilja fantastiska utsagor från verkligheten som ett redskap för att få honom att flytta hemifrån och skaffa ett jobb.

I verkligheten är det dock så tråkigt att hur utvalda och speciella vi än känner oss så kommer sagan inte att materialiseras. Ändå är det just det som verkar ha lockat dessa kvinnor. Tron på den ultimata vinstlotten, känslan att ha lurat ödet och uppgraderats till en livsföring som får Hollywoodfruarna att se ut som fattiga kusiner från landet.

Genast framstår det hela som mer begripligt. Ingen som är ens i närheten av att vara rimlig skulle ge en man, ens en förälskelse eller inbillad kärlek, flera miljoner i kronor som man måste ljuga och låna ihop efter några månader. En person som man inte känner alls egentligen. Men om det samtidigt handlar om den ultimata självbilden, för det är vad Simon Leviev erbjöd – inte kärlek, då börjar ekvationen gå ihop.

Det gör förstås inte saken mindre sorglig. Men det erbjuder också en lösning. Människor som har karvat ut en plats åt sig själva i den gråa vardagen, där en pizza eller ett glas vin på en tisdag kan vara nog så spännande, är betydligt mindre sannolik att gå på ett sådant här erbjudande. Och sett i backspegeln är nog kvinnorna i fråga också beredda att hålla med om att vardagen och den kärlek som finns där är nog så bra.

Daniel Persson

Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.