Eurydike tar sitt öde i egna händer på Wermland opera

Så suggestivt, så spännande, så starkt – och stundtals så skruvat.

Wermlandsoperans Eurydike liknar ingenting annat. Här dras publiken i en mörk berättelse där musiken känns ända in i märgen och där Eurydike äntligen får visa sin styrka.

Hans Ek och Linus Fellbom gör det inte lätt för sig, eller för publiken, när de tolkar den klassiska myten om Orfeus och Eurydike med fokus inte på hjälten som ska rädda sin unga fästmö, utan på Eurydike och hennes resa ner i underjorden.

Ensemblen får slita med starka och snabbt växlande energier i den utmanade musiken och med ständig rörelse i en storslagen scenografi. Orden i sångerna bär inte alltid handlingen, men då tar spelet vid, och helheten blir magi. Faktum är att det i de stunder som det känns som allra mest skruvat, också är som allra vackrast.

Överraskande pussel

Musikaliskt bygger Hans Ek sin Eurydike-värld med delar från både de klassiska Offenbach-tolkningarna av dramat och på element hämtade från populärmusiken, men förleds inte att tro att det blir lättsmält för den sakens skull. Tyngden finns där och förenar, oavsett ursprung. Här finns lån från såväl Einstürzende Neubauten som Iggy Pop och det fungerar överraskande väl, när alla dessa udda bitar fogas ihop. Textrader från rocklåtarna får ny innebörd och nya känslor, när de nu får visa Eurydikes vägval, och det är även intressant när två olika sångsätt möts.

Exempelvis blir AnnLouice Lögdlunds mäktiga insats som dödsrikets drottning Persefone en effektiv påminnelse om att operakonsten har en väl så metallstark inre kärna som industrirocken.

Stark Edda

Edda Magnason står stark i huvudrollen som Eurydike, den unga kvinnan som har ett obalanserat förhållande med inne-killen Orfeus, gestaltad av operahusets egen Christer Nerfont, som gör en medryckande tolkning av den egocentriske stjärnan.

Orfeus tycker nog om sin flickvän men lik förbaskat glömmer han gång på gång bort henne i den glittrande kändissnurren och verkar ständigt vara på väg från henne. De har några fint skildrade ögonblick av närhet, men ack så flyktiga. Hjärtskärande ensam i en betongbunker-liknande omgivning dväljs Eurydike och den rastlösa ångesten accentueras både via musiken och hennes rörelser på scenen.

Russubstanserna hon tidigare ratat blir till sist hennes tillflykt och väg ut – hela vägen till dödsriket. Oskar Nilsson gör den lockande, sprattlige tillhandahållaren Aristaios och gestaltningen av det förförande farliga ljuset i hans hand är effektfullt.

Från glam till lera

I andra akten har hon lämnat jordelivet och vaknar upp i dödsriket. Första aktens sparsmakade betongestetik ersätts nu av en mäktig inramning som firar stora triumfer. Det är svart, det är bränt, det plaskar i dödsrikets vatten, en stor trehövdad skeletthund anas bakom slöjor och snart dyker de redan döda upp i krälande, väsande gestalter. Nu är höga peruker och glammigt blänkande klänningar ersatta av leriga hårstripor, söndertrasade tyger och kroppar.

Tuffaste dumpningen

Det är otäckt, men också magiskt vackert och överraskningsmässigt kröns det hela med Orfeus storslagna entré. Han hissas effektfullt ner från taket i en maffig takkrona och visst lyckas den skärrade mannen förhandla fram sin deal med dödsguden Hades (Ole Aleksander Bang): bara han lyckas låta bli att kolla på henne, så ska han få med sig sin Eurydike upp i ljuset igen.

Då tar Eurydike bokstavligen sitt öde i egna händer. Om det i grundmyten är Orfeus som klantar bort räddningen, är det i Eks och Fellboms version Eurydike som gör ett aktivt val.

Detta måste vara operahistoriens tuffaste dumpning: tjejen väljer hellre att fortsätta längre in i dödsriket än återvänder till livet i sällskap med den ångerfulle(?) Orfeus.

Om hon fått en föraning om en bättre värld eller om hon chansar är oklart, men finalen ger löften. Eurydike tvagar effektfullt sina sotade armar i flodvattnet på scenen och när de mäktiga portarna öppnat sig, är hon redo att i en bländande vacker scen gå vidare från mörket, in mot ljuset.

På vägen dit kommer toner som får kroppen att vibrera, men då har själva berättelsen redan nått hela vägen in till själen och kramat om. Vad är du redo att göra för kärleken – och för att den inte ska gå till spillo i en mörk värld?