Givetvis vill vi att skolan ska vara en mötesplats för alla, och vi ser med tillfredsställelse att just kristna friskolor på många platser fyller denna viktiga funktion, skriver Tomas Appelqvist med flera.
Svar till Anders Andersson (NWT 23/2).
Läraren Anders Andersson har skrivit en replik på vår artikel om sekulär intolerans i den svenska skolan. Han riktar kritiska synpunkter i olika riktningar: dels mot friskolor i allmänhet, dels mot formuleringar i den läroplan som han och alla andra lärare är ålagda att följa, oavsett vilka uppfattningar vi kan ha som privatpersoner.
Inledningsvis vill vi förstås svara på de frågor som Andersson ställer. Den första frågan är om vi anser att det är problematiskt att skolor delar upp barn så att skolan inte blir en mötesplats. Självklart skulle det vara ett problem om skolor hade gjort sådana uppdelningar bland sina elever, men Andersson själv anför inte några bevis för att dessa problem finns på kristna friskolor.
Tvärtom kan den som vill sätta sig in i aktuella fakta läsa Claphaminstitutets rapport ”Religionsförbud i skolan?” som visar att andelen elever med utländsk bakgrund faktiskt är högre på kristna skolor. Det är alltså bevisligen inte de kristna skolorna som är problemet när det gäller segregering.
Så skriver du en debattartikelDen andra retoriska frågan från Andersson är om vi anser att barn till kristna, muslimer och judar ska gå i skilda skolor. För det första noterar vi att formuleringen indikerar att Andersson, i strid med FN:s barndeklaration, inte ser barnen som äkta troende utan enbart som barn till troende personer. Mer väsentligt är att vi menar att valet av skola är, och bör fortsätta att vara, ett resultat av det fria skolval som föräldrar och barn gör.
De kunskaper som odlas i svenska skolor bör, oavsett skolform, givetvis vara fria från ideologisk påverkan. Samtidigt är alla skolor bundna att följa läroplanen, som är ett tydligt värdebaserat dokument. Läroplanens värderingar är också tydligt rotade i en kristen etik, vilket Andersson själv noterar, men samtidigt avvisar eftersom han anser läroplanen vara otidsenlig.
Som lärare är det dock inte hans uppgift att driva sådana synpunkter utan tvärtom att följa läroplanen som alla andra. Annars skapas just den religionsfientliga skola som Andersson anser inte finns. Givetvis vill vi att skolan ska vara en mötesplats för alla, och vi ser med tillfredsställelse att just kristna friskolor på många platser fyller denna viktiga funktion. Den ovan refererade rapporten påvisar inte bara en sådan blandning av elever från olika kulturer, utan också att elever med utländsk bakgrund har långt bättre studieresultat på kristna skolor än på kommunala!
Slutligen vill vi påpeka att Andersson helt enkelt har fel när han påstår att föräldrars och barns religiösa övertygelser ”fullt ut” respekteras i den kommunala skolan. Aktuell religionsdidaktisk forskning ger den samlade bilden att denna respekt ofta saknas och ibland får tragiska konsekvenser, när en outtalad sekulär dogmatism får problemformuleringsmonopol i hela undervisningen. Här kan vi hänvisa till en annan rapport från Claphaminstitutet ”Kränkt för sin tro”. Didaktikforskaren Karin Flensner har också i flera omfattande studier visat resultat som bekräftar att intoleransen drabbar framför allt kristna elever.
Det finns därför all anledning att frågan om en bibehållen valfrihet i den svenska skolan tycks kunna bli en viktig valfråga i höst. Vi utgår från att samtliga partier kommer att redovisa sina ståndpunkter och vilka argument man baserar sina ställningstaganden på, så att alla väljare kan bedöma om Sverige är en rättsstat som lever upp till sina förpliktelser i enlighet med de internationella överenskommelser som liberala stater skrivit under.
Tomas Appelqvist
Universitetslektor i religionsvetenskap, verksam vid lärarutbildningen på Karlstads universitet
Anna Emdenborg
Fil mag utbildningsvetenskap
Johan Sundeen
Docent i idé- och lärdomshistoria
Jan Blomgren
Professor i tillämpad kärnfysik
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet