Top Cats frontman efter ett år som läkare: ”Mindre ångest och mer glädje”

NWT besöker Top Cats frontman Jon Kleppenes i Torsby för att prata om hans första år som läkare. En tid som bjudit på både ängslan och glädje, oväntad död och en och annan göteborgare med benbrott.

För tio år sedan rockade Top Cats till sig en sjätteplats när finalen i Melodifestivalen avgjordes i Globen. Låten "Baby Doll" blev något av ett signum för Torsbybandet som intensifierade sitt turnerande runt om i landet. Medlemmarna kunde leva ut drömmarna om att livnära sig på musik.

I dag är Top Cats fortfarande ett omsusat liveband. Men vardagen för killarna i bandet står inte och faller med antalet spelningar. Perspektivet har förändrats både på grund av pandemin – gruppen gjorde bara tre spelningar under fjolåret – och medlemmarnas andra, personliga åtaganden.

Sångaren och bandets drivkraft Jon Kleppenes slår sig ner hemma vid köksbordet i Åshagen utanför Torsby och berättar om sitt första, omtumlande år som AT-läkare på Torsby sjukhus. Han pustar ut efter en "ovanligt intensiv period" men nekar när jag undrar om det är pandemin han menar.

– Nej, det är alla sportloven, säger han.

– Benbrott är vanligt. I helgen nu senast hade jag runt 15 benfrakturer per dag. Nästan alla kom från Branäs och var danskar eller göteborgare.

Han berättar leende om språkförbistringen som kan uppstå och fyller våra muggar med kaffe.

– På vintern är det hektiskt. I Torsby centrum bor det ungefär 5 000 personer, men tänk på att Branäs har 13 000 bäddar. Så från jul fram tills nu, sista sportlovsveckan, är det mycket att göra. Det rör sig så många fler i upptagningsområdet.

"Mina föräldrars värld”

I korridorerna på Torsby sjukhus känner han sig väldigt hemma. Redan som femåring var han ofta där då både hans mamma och pappa arbetade där som läkare. Mamma Karin är fortfarande kvar, men pappa gick bort för några år sedan. Det är i pappas tidigare hus i Åshagen som Jon Kleppenes bor numera tillsammans med flickvännen Mathilda Jansson. Som i sin tur också arbetar som AT-läkare på samma sjukhus. Det blir en hel del jobbsnack hemmavid och vid familjeträffar – Jons syster är nämligen också hon läkare, fast inte i Torsby utan i Malmö.

– Det var kul att som vuxen gå in i den här världen som var mina föräldrars när jag växte upp. Fast i början, när jag kom hit efter den långa utbildningen, trodde jag att jag kunde en massa saker. Men väl i tjänst på akuten kändes som att jag inte kunde någonting alls! Så det var väl allt annat kul egentligen.

Han illustrerar känslan av otillräcklighet genom att kippa efter andan.

– Shit! Det var så många saker som jag säkert skulle kunna svara på i en lugn miljö, säg på en tenta. När man väl står där måste man förhålla sig till betydligt fler saker – patienten kanske inte bara har en sjukdom, det kanske inte bara är en patient, utrustning för det man vill göra kanske inte finns tillgänglig. Det är en stor skillnad mellan att vara student och den som faktiskt har ansvar för en patient.

Men efter några veckor började den nya situationen sjunka in och han hittade en trygghet i arbetet.

– Under de första veckorna beskrev jag inte jobbet med ordet "kul". Inte med "panik" heller, men ängslig var jag. Vad hade jag gett mig in i? Det tog tid innan jag började tycka om jobbet. Nu har jag varit där ett år och varje dag känns kul. Jag är på rätt plats, att bli läkare var rätt beslut för mig.

Utöver stödet från kollegorna på arbetsplatsen har de nära relationerna varit viktiga för honom.

– Alla har upplevt ungefär samma sak i starten. Känslan är en blandning av att ha tagit sig vatten över huvudet och av att det är superhärligt att hjälpa människor. Och med tiden har det blivit mindre ångest och mer glädje. Ibland vaknar jag i panik över att tro att jag har missat att skriva ut ett recept eller informerat en patient om något speciellt. Då är det skönt att ha en person bredvid sig som jag kan prata med, som går igenom samma sak.

"Färre hjärtinfarkter, färre strokes”

Att börja som läkare under rådande pandemi har faktiskt inte satt så djupa spår i hans upplevelser. Den hade pågått ett år när han klev in i yrket.

– För mig personligen har det inte inneburit någon direkt högre arbetsbörda. I början var akutmottagningen nästan tom för att folk var så rädda för covid. Det har aldrig hänt förut! Det var färre hjärtinfarkter, färre strokes. Det är främst IVA-avdelningarna som varit oerhört tungt belastade.

Men ett omtumlande år har det varit. I vardagen kan det snabbt pendla mellan stort och smått, mellan liv och död.

Är du en annan människa i dag är för ett år sedan?

– Ja. Men det är en successiv förändring som är svår att sätta fingret på. Jag förlöste faktiskt tre lamm i dag! Apropå nära till både liv och död. Jag och Mathilda tog en lunchpromenad och då ropade grannen på oss och behövde hjälp. En superhäftig upplevelse! Det tredje lammet visste vi inte skulle komma, så den tog oss på sängen medan vi försökte att få de första två att ta tackans spene.

– Men det är klart att jag upplever död också. I de flesta fall är det väntade dödsfall. I förra veckan dog en patient väldigt oväntat, så det händer det också.

Hur tänker du kring balansen mellan att vara en engagerad medmänniska och samtidigt vara kapabel till att hålla en distans, inte bli för personligt engagerad? Det måste vara svårt.

– Hittills har det varit ett fåtal tillfällen som berört mig på djupet. Ofta är förloppen som sagt väntade. Men ibland blir de känslomässiga banden till en patient starkare, det kan vara att hen liknar en släkting eller påminner om en vän. Eller att det faktiskt är en granne. Av de patienter som är skrivna i Torsby har jag en relation till var fjärde skulle jag säga. Jag känner den på ett eller annat sätt.

Ser du det som en styrka eller en svaghet?

– En styrka hittills. Det gör det lättare att prata med patienterna. Jag kan prata med dem på deras språk, inte minst genom dialekten. Den kan jag justera utifrån vem jag pratar med, så gör jag även på scenen med Top Cats.

Upplever du att du iklär dig en roll som läkare på samma sätt som du tar dig an en scenpersonlighet när du går upp på scenen?

– Ja! Fast det är stor skillnad. Scenpersonen kan alltid vara tjo och tjim och glad. Uppgiften är att underhålla. Som doktor varierar uppgiften. Det kan i stunder vara rätt att vara glad och ingjuta hopp och tröst. Men ibland behöver jag få patienten att inse allvaret i en situation – om någon överkonsumerar alkohol till exempel, då är min uppgift att få hen att förstå att snart är det ett val mellan flaskan och kyrkogården. Då funkar det inte att vara mysig och köra Ernst Kirchsteiger-stilen. Då får jag ta på mig en mer sträng, uppläxande roll.

Kan du dra nytta av din bakgrund som artist?

– Ja, ibland. Kanske att jag har enklare att få patientens förtroende för att jag inte är en helt okänd person för dem. Jag har haft klasskompisar från grundskolan hos mig och jag tror att de flesta tycker det är skönt med ett bekant ansikte.

Får du ofta höra kopplingen till Top Cats?

– Njae. Men det har faktiskt hänt en gång utanför Torsby. Som student var jag på ett sjukhus och gick ronden med några läkare. När vi kom in i en sal stod tv:n på och visade Top Cats när vi uppträdde i något program. Jag såg mig själv på tv:n och såg att patienten såg det också. Vi nickade till varandra och log.

Efter alla upplevelser i ditt nya yrke, kan du känna att musiken i dag känns trivial?

– Ibland faktiskt. Fast den tanken har jag hållit för mig själv. Under ett helgpass på akuten gör jag påtaglig nytta. Då kan jag tänka att det är bättre att någon annan är ute och tjoar och tjimmar på scenerna runt om. Så kan jag koncentrera mig på att hjälpa. Fast så slår det mig att musiken gör ju också nytta för människor, fast på andra sätt.

Om vi vänder på frågan – när du handhar liv och död i vardagen, spelar musiken en än viktigare roll för dig nu som ventil och avkoppling, ett sätt att hantera känslolivet?

– Så är det. Plus att musik är så otroligt roligt. Det är som med mat – det är inte bara nyttigt, det kan vara gott också. Och så tänker jag med livet – man kan inte bara göra nytta, man ska ha kul också. Som när jag satte mig i turnébussen för att åka till Lycksele och spela ifjol efter en lång paus – bara att få höra snacket, känna stämningen – det påminde mig om hur jäkla kul det är. Kamratskapet. Så länge det funkar för alla att spela så fortsätter vi.

– Sedan ger musiken mig möjlighet att träffa människor utanför sjukhusbubblan. Läkare är en homogen grupp – alla har Kånken och ingen röker, alla äter vegetariskt. Folk tycker väldigt lika och har liknande bakgrunder. Musiken ger mig möjlighet att träffa andra människor vilket är viktigt för mig.

För ett år sedan nämnde du att ni har två nya låtar som ska spelas in?

– Ja, de är fortfarande högst aktuella för oss. Men det har inte funkat att få till inspelningen än. Men det är på gång.

Det blir ett nytt Top Cats som drar igång igen efter pandemin?

– Ja, delvis. Vi har vant oss att vara lediga på helgerna. I dag är vi mer bekväma, vi är äldre. Vi inser att det är gött att vara lediga på midsommar och jul. Nu sitter vi i en annan sits, tidigare var bandet det som betalade hyran och gav oss mat på bordet. Så är det inte längre. Nu kan vi ta ut svängarna mer, inte minst musikaliskt. Och göra saker mest för att de känns roliga. Det är inte helt avhängt på hur många som står i publiken.

Har ni kvar publiken tror du?

– Några borde väl komma ihåg oss? Har vi otur kanske det blir som i början – bara någon förälder och ljudteknikern i publiken. Men det är väl inte hela världen i så fall tänker jag.