En majoritet av svenskarna är för ett Nato-medlemskap och Finland är på god väg att ompröva sin alliansfrihet. Kvar står Sverige och stampar och riskerar att bli omkörda, samtidigt som regeringen med statsminister Magdalena Andersson (S) i spetsen målar in sig i ett föga avundsvärt hörn.
Det ryska anfallskriget mot Ukraina har på rekordkort tid fått den svenska Nato-opinionen att svänga kraftigt. Bara två dagar efter invasionen var det fler som var för än mot ett svenskt Nato-medlemskap. Och efter en vecka har tre olika opinionsmätningar, från Demoskop, Novus och Sifo, visat att hälften av svenskarna nu är för, med respektive siffrorna 51, 49 och 49 procent. Bara 27 procent är emot.
Uppenbarligen har kriget i Ukraina fått svenska folket att nyktra till. De ser hur det tappra ukrainska folket kämpar mot Ryssland, men de ser också hur ukrainarna får göra det på egen hand. Låt vara att det ges stöd i form av leveranser av vapen och annan viktig materiel, men några styrkor på marken eller i luften är det inte frågan om. Som icke-medlem kan inte Ukraina ta del av Natos säkerhets- och försvarsgarantier.
Samma gäller också för Sverige och Finland, hur mycket vi än samarbetar med försvarsalliansen. Utan det stöd som Natostadgans artikel 5 ger så kommer vi också att få kämpa själva om det värsta skulle inträffa. Men decennielånga låsningar gör de svenska Socialdemokraterna blinda för denna insikt.
I Finland har man dock en mer nykter syn på saken. 53 procent av finländarna är nu för ett medlemskap. Och ihärdiga uppgifter till tidningen Iltalehti gav i slutet av förra veckan vid handen att den finske statsministern Sanna Marin och hennes parti SDP är på väg att svänga i frågan. Där är man också öppen för en diskussion. Och som av en händelse åkte presidenten Sauli Niinistö på blixtvisit till sin amerikanske kollega Joe Biden för att dryfta säkerhetspolitiska frågor.
När sedan Magdalena Andersson åkte med försvarsminister Peter Hultqvist (S) till Helsingfors i lördags var det många som hoppades på att något dramatiskt var på väg att hända. Men det blev inget med det, och det går lätt att föreställa sig den frustration som säkerligen finns på den finska sidan. En samtidig svensk-finsk anslutning till Nato är ju önskvärd, men det steget är inte den svenska regeringen beredd att ta.
Istället så skickas det ett brev till EU-länderna där man nästan lite patetiskt erinrar om den klausul om stöd och hjälp vid angrepp som finns i EU:s Lissabonfördrag. Men då glömmer de att det inte handlar om explicit militärt stöd. EU är ingen försvarsallians med ömsesidiga garantier. Dessutom så står det i stadgan att åtagandena inom Nato har företräde och att hänsyn skall tas till vissa länders "särskilda karaktär", alltså vår och Finlands allianslöshet.
I samband med partiledaröverläggningar under tisdagen så avfärdade också Andersson diskussioner om ett Nato-medlemskap. Det bästa är att hålla fast vid nuvarande säkerhetspolitiska linje, sade hon. Däremot skall den säkerhetspolitiska analysen i den parlamentariska försvarsberedningen "kompletteras", vad nu det betyder om man inte vill prata om Nato.
Regeringen och socialdemokratin håller på att bli frånsprungna. Även Sverigedemokraterna är på väg att ompröva sin hållning och skulle det ske så finns det en majoritet i riksdagen för ett Nato-medlemskap. Hur länge skall S få hålla vår säkerhet som gisslan på grund av sina egna interna låsningar?