Den ryske dirigenten Valerij Gergijev har fått sparken från jobbet som chefsdirigent för filharmonikerna i München.
Flera konserthus och operahus har valt att avpollettera den världsberömde dirigenten. Anledningen är Valerij Gergijevs ovilja att ta avstånd från Vladimir Putin och dennes anfallskrig mot Ukraina.
Jag har faktiskt jobbat med Gergijev. Påsken 2007 hoppade jag in i Radiokören för att framföra tredje akten ur Richard Wagners opera Parsifal i Berwaldhallen. Gergijev dök inte upp till repetitionen. Så kunde man bete sig om man nått hans position. Likväl blev det en fantastisk konsert, förmodligen därför att alla medverkande var på helspänn – ingen visste ju hur Gergijev skulle tolka musiken.
När konserten nästa dag repriserades var det inte lika bra. Gergijev hade troligtvis ägnat natten åt att dricka sprit med de ryska solisterna. Han var uppenbart bakfull. Återigen ett beteende som väldigt få skulle komma undan med.
Nu är Gergijev persona non grata i den internationella musikvärlden och det är bra. Ingen person i det ryska musiklivet – med sina fantastiska solister och orkestrar – har stått närmare Putin. Gergijev är en makthavare och det är rätt att han får lida, precis som vi måste göra livet surt för oligarkerna som håller Putin om ryggen.
Men när vi nu inför olika sanktioner mot Ryssland måste vi betänka att nationalitet generellt är underordnat när det handlar om klassisk musik. Som kulturutövare representerar man sällan sitt land på det sätt som är vanligt inom idrotten. Att slänga ut Ryssland från Eurovisionsschlagerfestivalen är ett enkelt beslut, men den tävlingen påminner till sin form mer om sporttävlingar än om musiklivet i stort.
Om vi i syfte att isolera Ryssland bestämmer att ryska musiker och sångare inte är välkomna hos oss, då måste vi förstå att det är svenska ensembler som blir av med skickliga medlemmar. Dessutom skulle det drabba både de som är för och de som är emot Putins invasion.
I Ryssland ser vi nu hur kulturpersonligheter i allt större utsträckning vågar stå upp mot regimen och mot kriget. Många tar ställning öppet trots att de vet att det kommer krossa deras karriärer i Ryssland – ska vi då även stänga dörren för dem att framträda i Sverige?
Vissa skulle önska att vi ger silkessnöret endast till de som är Putinvänliga, men hur ska det definieras och kontrolleras? Det är exempelvis fullt möjligt att Valerij Gergijev är politiskt ointresserad och bara har sökt inflytande och pengar. Men han har likväl varit Putins förlängda arm i musikvärlden.
Det är en viktig princip att det är handlingar som ska få konsekvenser, inte åsikter, annars hamnar vi snabbt på ett farligt sluttande plan.
Någon menar kanske nu att jag är naiv som förfäktar principer, när vi har att göra med en ledare som är helt principlös och vars imperiedrömmar utgör en reell fara för vårt land. Jag förstår den invändningen. Jag vill också poängtera att jag tycker säkerhetspolisen ska hålla koll på de som sympatiserar med Putin. Utländska medborgare ska kunna utvisas vid behov.
Men när vi samlar oss mot Putin får vi inte ge honom vatten på sin kvarn. I Putins propaganda är det hela tiden omvärlden som hotar och förnedrar Ryssland. Att klippa banden med hela det ryska musiklivet riskerar att ge näring åt de lögner som håller Putin kvar vid makten.
Jonatan Lönnqvist
Sångare och pedagog