Bybornas kritik mot gränskontrollerna under pandemin: ”Ett ofantligt slöseri”

Hemvärn, polispatruller och helikoptrar. Bevakningen av gränsen var överdriven. Det tycker Lersjöborna.

– Ett ofantligt slöseri, säger de. Per capita måste det här ha varit det mest välbevakade området i landet.

Lersjön ligger bokstavligen på gränsen. Sista utposten är kapellet vars dass och klockstapel är byggda på den norska sidan. Att den som tar grusvägen mot Magnor passerar två gränsövergångar och lämnar EU krävdes ett virus för att förstå.

– Innan dess umgicks alla med alla. Sen tog det stopp.

I två år har Lersjöborna levt med avspärrningar och kontroller. Hemvärnet patrullerade på den norska sidan och när också Sverige stängde gränsen kom polisen på täta besök.

– De kunde vara här tre gånger om dagen. Dessutom cirkulerade helikoptrar, både från militären och polisen, berättar Emil Albinsson.

Slöseri med skattepengar

Han är kritisk och tycker att resurserna borde användas där de behövs bättre.

– Vad har det här kostat skattebetalarna?

Det skulle Lersjöborna vilja veta.

Berättelserna i byn är många, om allt från nattliga polisräder till avhysningar av pensionärer med gångstavar.

Ingalill Walander Olsson och Thorild Tollefsböl som varit vana att runda sjön ägnade sig till en början åt civil olydnad men stoppades bryskt av två hemvärnsmän som förklarade att om kvinnorna passerar gränsen igen får de inte komma in i Norge på tre år.

– 30-åringar i karriären som tagit två kärringar, sammanfattar Ingalill ingripandet.

Vissa tog sin uppgift på lite för stort allvar, anser hon.

20 000 i böter

Hot om böter på 20 000 och uppmaningen ”att icke gå över strecket” tillhörde däremot vardagen vid gränsgatan. Tina Snedsböl som bor i sista huset vid byvägen genom Lersjön upplevde situationen som olustig.

– Det var en maktdemonstration och jag kände mig kontrollerad, säger hon.

Skapat fientlighet

På sätt och vis var det värre än under andra världskriget, tycker Ingalill Walander Olsson och hänvisar till berättelser från de som minns. Då fanns det en sammanhållning mellan länderna. Pandemin däremot skapade fientlighet och prat om ”svensksmittan”, ett obehag spred sig, menar hon. Som kan ta tid innan det försvinner helt.

Therese berättar om hur barn i Magnor gett fingret åt henne bara för att hon kom i en svenskregistrerad bil.

– Det gick för långt. Man kände sig påpassad som svensk. De har varit rädda för oss, säger hon.

Dukat långbord

Samtidigt fanns festerna och uppfinningsrikedomen för att mötas, trots avspärrningarna. Långbord dukades över gränsen, cementgrisarna användes som picknickbord och gemensam julgran dekorerades.

– Det får heller inte glömmas bort.

Otrolig frihetskänsla

Glädjen är stor över att kunna gå de vanliga promenadstråken, passera alla gränser utan att det märks, ta en långpromenad genom skogen till Magnor och leva som vanligt.

– Det är en otrolig frihetskänsla, som vi tidigare varit så vana vid att vi knappt tänkt på, säger Ingalill Walander Olsson.

Men det är också en viktig påminnelse om hur snabbt en situation kan förändras.

– Vi ska vara rädda om vårt öppna samhälle.

Hur har ni firat friheten?

– Det första vi gjorde när vi slapp registrera inresa var att åka till Magnor och fika, säger Therese. Och att gå runt sjön.

Att fylla förråden med förnödenheter som brunost och bröd ingick också. Även drivmedel köps med fördel hos norrmännen. Det gör minst en hundring per tank.

– Icke glemme tran och grönspåpe med furunål. Nå kom norrmannen frem i meg, inser Thorild.

Gick för långt

Hon blir snart allvarlig igen och säger att det varit en deprimerande tid, att Eda och Eidskog hör ihop.

– Jag är besviken på mina landsmän. Familjer har separerats, många äldre som flyttat hit har inte kunnat få besök av sina barn. Jag tycker att det gick för långt.

Hon får unisont medhåll runt bordet.