Recension: Värmlandsteaterns rättegångsdrama ger rysningar

Det gäller att hänga med i replikerna under Värmlandsteaterns uppsättning av Åklagarens vittne som nu spelas på Tempelriddaren i Karlstad.

Med starka känslor och effektivt bakom-ljuset-förande bjuds publiken på en klassisk deckarhistoria av bästa snitt.

Ovanför domarskranket i rättssalen står en guldblänkande fru Justitia, rättvisans gudinna, med sitt svärd och sin våg. Nedanför inleds Värmlandsteaterns senaste satsning, Agatha Christies Åklagarens vittne, där den mordmisstänkte Leonard Vole i följe med advokaten John Mayhew möter kronjuristen Sir Wilfred Robarts för att förbereda Leonards försvar.

Just rättvisa är något som tidigt åberopas i detta rättegångsdrama när John Mayhew, spelad av Hans Nordmark, stolt proklamerar att det brittiska rättssystemet är världens bästa! Men hur och vem som rättvisan skipas för i den här berättelsen är det snart sagt omöjligt att förutspå. Jag är nog inte den enda i publiken som blir förvånad och tagen av den mäktiga upplösningen som väntar.

Tight ensemble

De premiärnerver som till viss del verkar råda är inget som stör framträdandet i det stora hela. Istället blir det smått befriande att människorna bakom karaktärerna kommer fram i den strama inramning av peruker, pressveck och bruna träpaneler.

Scenograf och ljussättare har gjort ett fint jobb och förstärker med små medel scenernas olika stämningar. Jazzmusiken som ledsagar övergångar och scenbyten ger också en tidstypisk inramning.

Huvudkaraktären Leonard Voles ångestmättade upplevelse av rättegången porträtteras starkt av Oscar Eklund vars prydligt fixade snedbena blir mer och mer yvig allteftersom förtvivlan stiger. Ida Blom, som spelar den misstänktes fru Romaine, plirar ut över publiken och utstrålar från sin första scen en underhållande lurighet som man inte riktigt förstår hur man ska tolka.

Rättssalen, där största delen av handlingen utspelar sig, blir en arena för ensemblens rappa och lyhörda replikutbyten som lockar både till skratt och grubblande. Särskilt de sirliga replikerna mellan åklagare och försvarsadvokat, fint gestaltade av Gustav Nordansjö och Mattias Bernspång, bidrar till många komiska förlösningar.

Rysningsskapande

Staffan Lindström, som regisserar, har lyckats skapa ett flöde i scenerna som gör att publiken känslomässigt dras djupare och djupare in i det som utspelar sig. Under slutscenerna lägger sig en uppmärksam tystnad i publiken som om samtliga i den fullsatta gradängen spetsar öronen extra noga för att inte missa det slutgiltiga avslöjandet. Man vill inte gå miste om en enda detalj i detta rysningsskapande skådespel.

Åklagarens vittne beskrivs som Agatha Christies största prestation som dramatiker och det är onekligen en högst välskriven historia som Värmlandsteatern nu ger liv åt. Man kan inte annat än vara tacksam för att bjudas på en så förstklassig produktion i den intima sittningen på Tempelriddaren.