Det har från en del håll uttryckts förvåning över att länder, kommuner och politiker nu säger sig beredda att ta emot flyktingar från krigets Ukraina, och som tidigare varit avvisande till en stor flyktingmottagning.
Men det är inte ett dugg konstigt. Ukraina är en del av Europa och det pågår ett krig i vårt närområde. Självfallet har vi ett större ansvar för att ta emot de som flyr därifrån än om vi hade legat längre bort. Ponera att det hade varit krig i Finland eller Norge, då hade vi haft ett än större ansvar för att ta emot krigsflyktingar. Detta är helt naturligt och verkligen inget konstigt. Så känner nog de flesta.
Förvåningen tycks särskilt stor när länder som Polen och Ungern säger att de skall göra allt de kan för att ta hand om och hjälpa de ukrainska flyktingarna. Det är ju länder som varit väldigt avvisande till den omfattande migrationen från länder i Mellanöstern och Nordafrika. Men det borde räcka med att titta på en karta för att förstå. Ukraina är deras omedelbara grannland.
En annan skillnad är att det nu mestadels handlar om kvinnor, barn och äldre som flyr. Ukrainska män mellan 18 och 60 år stannar kvar för att försvara sitt land. Låt vara att de inte får lämna Ukraina, men det har de flesta accepterat. De vill kämpa mot de ryska inkräktarna. Från Mellanöstern och Nordafrika har det i stället varit en stor dominans av unga män, medan kvinnorna och barnen har fått stanna hemma eller i flyktingläger.
Christian Sonesson (M), som är kommunalråd i Staffanstorp, en kommun som tagit emot minst antal migranter de senaste åren, men som nu välkomnar ukrainska flyktingar, får frågan från SVT om det inte kan upplevas som att man gör skillnad på folk och folk. Han svarar då "Jo men det är skillnad på folk och folk. Det här är människor med mycket starka skyddsskäl vilket inte alltid varit fallet tidigare".
Den här skillnaden har inte alla förstått och nu när synen på migrationspolitiken generellt blivit mer restriktiv så slår vissa knut på sig själva. En av dem är statsminister Magdalena Andersson (S) som tidigt sade att ukrainska flyktingar främst måste vara andra EU-länders ansvar. Socialdemokraterna vill nu framstå som mer restriktiva och uttalar sig därför så, utan att förstå att vi känner mer solidaritet och ansvar med våra europeiska grannar.
Miljöpartiet försöker också slå sig för bröstet och språkröret Per Bolund hävdade i riksdagen häromdagen att det nu fanns en bred uppslutning kring deras migrationspolitik. Det är ju rena självbedrägeriet. Om något så har deras överdrivet generösa migrationspolitik gjort det mycket svårare att hjälpa ukrainska flyktingar, särskilt om kriget blir långvarigt. Den stora migrationen kring 2015 och tidigare har slukat så mycket resurser och kommer med sitt utanförskap att fortsätta kosta mycket. Men vi måste ändå hjälpa.