Recension: Wilma Nea är en värmländsk pärla

Musik
PUBLICERAD:
Wilma Neas gör musik som vågar ta steget in i ljuset.
Foto: Ebba G. Ågren/omslag

Wilma Nea

This too shall pass

Arvikabördiga Wilma Nea känns kanske mest igen från bandet Children of the sün. Dessutom har hon hunnit med att köra bakom bland andra I'm Kingfisher och Monte Nour.

Nu kommer egna debutalbumet This too shall pass. Musikaliskt vandrar albumet mellan soulig r 'n’ b i Part of a Club till drömsk bedroom pop i Stalemate. Texterna handlar om att tro på sig själv, eller att åtminstone vara sjyst mot sig själv, och ha modet att ge sig in i ljuset som kommer efter mörkret.

Vackra och teatraliska Slow like dance påminner om Tori Amos och Regina Spektor i sina bästa stunder. Wilma Neas röst är lika säregen som skön att lyssna på. Glättiga titelspåret This too shall pass är tillsammans med till exempel inledande The Beginning en frisk fläkt som för tankarna till 90-talets indievåg med band som Jellyfish i spetsen. Det är bara att konstatera att Värmland än en gång gett världen en riktig musikpärla.

Bästa låt: Stalemate

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.