Om Vänstern och vapen till Ukraina

Debatt | Ukrainakriget
PUBLICERAD:
Tack och lov röstades riksdagens majoritet igenom vapenstödet. Och jag gläds över att mitt parti några dagar senare gjorde en rejäl ”pudel” i denna fråga, skriver Agne Sandberg.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Den till synes humana principen att inte leverera vapen till krigförande länder fördunklar emellertid det faktum att det är skillnad på angripare och angripna, skriver Agne Sandberg.

Vänsterpartiets nej till vapenstöd i måndagens riksdagsomröstning var urbota dumt. Låt vara att partiet i övrigt ställde sig bakom sanktionerna och vill ersätta pansarskotten med ökat ekonomiskt bistånd. Pengar som kan användas för att köpa vapen. Men sådana affärer tar tid. Det är nu (för flera dagar sedan) som invaderande ryska pansartrupper, samt strids- och bombflyg behöver bekämpas. Tack och lov röstades riksdagens majoritet igenom vapenstödet. Och jag gläds över att mitt parti några dagar senare gjorde en rejäl ”pudel” i denna fråga.

Vi betraktar väl oss alla som fredsälskande humanister. Vi hyllar alla människors rätt till ett anständigt och utvecklade liv i fred och frihet. Den till synes humana principen att inte leverera vapen till krigförande länder fördunklar emellertid det faktum att det är skillnad på angripare och angripna.

I konflikten mellan Ryssland och Ukraina är den militärt överlägsna stormakten Ryssland angripare. När så de angripna ukrainarna mobiliserar till sitt försvar, och riktar sig till övriga Europa att bistå med luftvärn och pansarskott, anser jag att det är självklart att vi från Sveriges sida bistår med nu beslutade 5 000 pansarskott, hjälmar, skyddsvästar och fältransoner. Och detta är sådant som behövs nu.

Jag ser det svenska stödet, inklusive vapnen, som en solidaritetsyttring. Vi gör det för att sätta stopp Putinregimens försök att lägga sig under Ukraina och förvandla landet till en tvillingstat till Lukasjenkas Belarus. Vi gör det för att hindra Putinregimens fortsatta expansionsplaner; att återupprätta det gamla Sovjet och dess ”intressesfär”.

Solidaritetsyttringen har förvisso ett pris – 1,4 miljarder inalles tror jag försvarsminister Hultqvist sa. Kanske löper vi i Sverige som aktiva vapenleverantörer också risken att genom detta bli potentiella måltavlor för ryska motåtgärder, det måste vi inse. Så det är en avvägning. Att bara stå vid sidan om och tycka synd om. Eller att ta ställning för och stödja de angripna. Praktiken avgör.

Med all respekt för Svenska Freds och den pacifistiska rörelsen som i dagarna ifrågasatt det svenska vapenstödet : argumentet att Sverige genom sitt stöd med vapen ”försvårar våra möjligheter att vara en röst för medling och diplomati” håller inte.

Sverige, EU och andra länder – inklusive Ukraina självt – har redan gjort stora ansträngningar för att medla och finna en diplomatisk lösning. Utan resultat. Självklart ska sådana ansträngningar även göras framdeles, men det ansvaret bör rimligen ligga på FN som i denna fråga neutraliserats genom Rysslands och övriga stormakters vetorätt i säkerhetsrådet. Finns ingen anledning att framhäva betydelsen av just Sveriges röst i detta sammanhang.

Visst kan man som Svenska Freds ifrågasätta betydelsen av 5 000 pansarskott, men det ska ses som en delmängd av det stödpaket som Ukraina riktat till omvärlden. Och om jag förstått Hultqvist rätt så har det svenska stödet koordinerats med andra länder i Europa.

Även om jag alltid betraktat mig själv vara av fredlig natur och som allmän fredsvän, så är jag inte pacifist och vapenvägrare. Det är viktigt att skilja på angripare och angripna, förövare och utsatta, förtryckare och förtryckta. Angripna, utsatta och förtryckta har alltid rätt att försvara sig. Ibland med vapen i hand.

Ukrainas rätt i denna konflikt och krig är oomtvistad. Och de förtjänar i solidaritetens namn allt stöd vi kan ge.

Agne Sandberg

Vänsterpartist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.