Bristfällig utredning av Kevinfallet från Arvika kommun

Debatt
PUBLICERAD:
När Arvika kommun beslutade att de inte begått formella fel i Kevinfallet gjorde de det med en bristfällig utredning som underlag, skriver Svante Karlsson och Bengt Starrin.
Foto: Fredrik Karlsson/TT
Utan operationella definitioner är det omöjligt att veta vad man påstår sig ha funnit. Slutsatserna förblir därför obestyrkta, hängande i luften och utan kontakt med verkligheten, skriver Svante Karlsson och Bengt Starrin.

När Arvika kommun beslutade att de inte begått formella fel i Kevinfallet gjorde de det med en bristfällig utredning som underlag. Men kommunen framhöll att den var gedigen och något den kunde känna sig trygga med, och att inget mer fanns att utreda. Slutsatsen var entydig: Några formella fel hade inte begåtts.

Men kan en utredning av ett ärende med en sådan dignitet klaras av på 11 sidor? Och hur kan det komma sig att den så påtagligt skiljer sig från tidigare framlagda rapporter?

En utredning värd att fästa tilltro till ska innehålla ett metodavsnitt med en beskrivning och motivering av vilka metoder som använts. Beskrivningen ska vara noggrann och detaljerad för att det ska kunna vara möjligt att upprepa utredningen. I metodavsnittet ska källor och datamaterial presenteras, motiveras och kommenteras. Något sådant fanns inte i kommunens utredning.

Frågan om kommunen gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande kränkning klaras i utredningen av på en sida. Slutsatsen är att inget sådant skett. Kommunen har inte varit ”medvållande till någon form av tvång, nedvärderande behandling och/eller tortyr.”

Underlaget för slutsatserna baseras på en jämförelse av polisens och socialtjänstens journalanteckningar som enligt utredningen visar att socialtjänsten endast medverkat i tre förhör. Och vid dessa förekom ingen kränkning. Inte heller har annat material som varit tillgängligt för kommunen påvisat kränkning. Vad detta material består i får vi inte veta.

Hur förhören med pojkarna var organiserade framgår inte av utredningen. Men i en forskningsrapport från Karlstads universitet (Folkesson m fl 2009) ges en noggrann beskrivning. ”Förhören togs upp på video, genom en kamera placerad i ett förråd som gränsade till förhörsrummet. I ett rum som gränsade till den andra korridoren kunde man följa förhöret via video och stå i kontakt med förhörsledaren genom öronsnäcka”.

Socialtjänsten hade således möjlighet att följa förhören via video under tiden de pågick samtidigt som man genom öronsnäcka hade kontakt med förhörsledaren. Personal fanns till hands även om de inte medverkade i förhöret.

I Hjelmgrens rapport ”Kevin-fallet – en redovisning av polisens förundersökning i Arvika hösten 1998” konstateras: ”Både socialsekreterare och barnpsykologer kom att följa förhören, ibland som bisittare på andra sidan väggen, ibland tillsammans med anhöriga i väntrummen. De sociala myndigheterna var alltid informerade, när barn kallats till förhör. De kom att iaktta och lyssna utanför förhörsrummet." (sidan 29)

Utredaren undviker att nämna de två rapporterna, och överhuvudtaget undersöks inte vilka förhör som socialtjänsten deltog i som åhörare eller på annat sätt fanns i lokalerna. Det hade varit enkelt att ta reda på vilken personal från socialtjänsten som närvarat. Och det hade varit naturligt att intervjua personalen.

I slutsatsen ingår begreppet medvållande. Utredaren undersöker inte möjligheten att det förekommit medvållande genom underlåtenhet, vilket pojkarnas juridiska ombud menar har varit fallet. Underlåtenhet handlar då om att någon inom socialtjänsten har haft kännedom om att barnen farit illa utan att man ingripit. Påståendet att socialtjänstens personal endast varit med vid tre förhör är inte styrkt och motsägs av både Hjelmgrens och Folkessons rapporter.

Flera begrepp och termer används i utredningen utan att definieras, varken teoretiskt eller operationellt. Utan operationella definitioner är det omöjligt att veta vad man påstår sig ha funnit. Slutsatserna förblir därför obestyrkta, hängande i luften och utan kontakt med verkligheten. Sålunda borde inte kommunen använt utredningen som underlag för beslut.

Svante Karlsson

Docent, kulturgeografi, Karlstads universitet

Bengt Starrin

Professor emeritus, socialt arbete, Karlstads universitet

Båda med mångårig erfarenhet av utredningsarbete och undervisning på metodkurser

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.