Krögarprofilen kan äntligen skratta igen: ”Jag vet att det vänder”

Han är nordvärmlänningen som hittade hem i yrkeslivet ”tack vare” pengabrist i USA.

Nu har Christer Arnesson drivit egen restaurang på Kungsgatan i Karlstad i snart 25 år.

Men hur var pandemin och hur blir tiden framöver?

Ursprunget finns i Bjurberget, men Christer Arnesson har bott på flera ställen i Värmland.

– Jag kan snabbt falla in i olika dialekter, säger han när vi ses på Tryckeriet.

Han sopar golvet och torkar svetten ur pannan efter att äntligen ha fått öppna för lunch igen.

– Vi stängde den före jul och hade tänkt öppna igen efter helgerna, men vi väntade en stund. Dels hade vi inte personal då och när folk fortsatte jobba hemma så var det ingen idé.

Hur var det att öppna den igen?

– Bra! Vi hade 60–70 gäster, vilket är bra för att vara första dagen, men lite ringrostig är man så det kanske var tur att det inte var fler, säger han och småskrattar lite.

Christer Arnesson har under vår pratstund nära till skatt och mungipor som pekar uppåt. Annat har det varit stora delar av de senaste två åren. Tankar om krisen har funnits med hela tiden, med korta, korta avbrott då och då.

– Min familj skulle nog säga att jag varit olika personer före och under detta. Att jag kanske varit kort i tonen. Även personalen har märkt av det. Men nu är jag tillbaka i det normala, en inte så stressad utan gladare Christer. Jag har inte det där påklistrade måste-glada, utan det är mer genuin glädje. Nu ser man ljusningen på riktigt.

I snart 25 år har han varit verksam i samma lokal på Kungsgatan i Karlstad. Nu heter restaurangen Tryckeriet, men länge stod det Harry’s ovanför dörren.

Hur kommer det sig att du hamnade i den här svängen från första början?

– Jag var ute och reste runt i USA för en herrans massa år sedan. Och pengarna tog slut, så var det ju, man hade inte så mycket pengar på kontot på den tiden. Så nåt måste man ju göra. Det enklaste var att ta jobb på en byggarbetsplats eller inom restaurangbranschen.

Det blev det senare för Christer Arnesson. Han tog jobb som ”busboy”, plockade disk, bar mat och jobbade som servitör. Erfarenhet och kunskap han utnyttjade när han kom hem till Sverige. Han sökte och fick jobb på Selma i Sunne. ”Och på den vägen är det”, säger han.

Sunne blev Karlstad, blev Norge, blev Karlstad. I huvudet ritades egna barer upp.

Men vad fick dig att vilja öppna något eget?

– När jag flyttade hem från Norge så träffade jag en kollega från förr och vi fick se att den här lokalen var ledig. Då kände vi att det var dags.

Vi skriver 1997 på tidslinjen. Harry’s etablerar sig. Efter några år säljs den till den centrala organisationen. Christer Arnesson får jobbet som ansvarig för egna restauranger.

– Som mest hade jag hand om elva restauranger under fem år. Sen gjordes kedjan om och vi köpte tillbaka restaurangen. Jag plockade med mig Camilla Levander från Västerås. Hon hade börjat som servitris här i Karlstad, men drev Västeråsrestaurangen åt oss.

Efter ett par år började det petas i Harry’s-konceptet från högre ort. Alla ställen skulle se likadana ut, med samma menyer. Något som inte uppskattades i Karlstad. Man sa upp avtalet, klev ur kedjan och sen…

– Ja, då kom pandemin.

Då hade Christer och Camilla redan börjat skissa på det nya. Allt var ritat och klart.

– Vi körde på med Harry’s hela våren och sommaren 2020, stängde sedan i september och så öppnade vi Tryckeriet i slutet av samma månad. Då hade det lättat lite och allt kändes okej. Men sen kom det tillbaka…

Christer Arnesson beskriver det som en fruktansvärd tid, men säger samtidigt:

– Hade vi inte byggt om då, då hade vi försvunnit. Det gamla stället var vi klara med, så det här blev räddningen.

När vad det som värst?

– När restriktionerna om att stänga 20.00 kom, då var det döden.

Det klockslaget trädde i kraft dagen innan julafton 2020. Fram till dess hade det varit en ”okej” tid.

– Det blev spiken i kistan. Sen var det kämpigt hela vägen fram till våren 2021. Sommaren var okej, det var den. Då ökade det lite igen.

Men den sämsta tiden under pandemin var faktiskt i år. Januari 2022 beskriver han som ”helt ofattbar”.

– Folk hade accepterat stoppet. Man stannade hemma, gick inte ut. ”Det är inte ens kul, man får inte träffas och prata. Då väntar jag till det blir okej att gå runt mellan borden och ha barhäng”. Så sa bekanta till mig. Det var den klart sämsta perioden omsättningsmässigt.

Såhär i efterhand, när det förhoppningsvis är slut på restriktioner, tycker du att myndigheter och regering har agerat på rätt sätt?

– Ja, de har tänkt rätt. Stöden har räddat oss, men processen har varit för lång. Det tog nästan åtta månader innan vi fick vårt stöd. Då hade många fått slå igen för det var tomt på kontot. Vi klarade oss precis.

De nya stängningstiderna, hur uppfattade branschen dem?

– Vi förstod dem inte, vi har ingen nattklubb. Så för oss spelar det ingen roll om vi stänger 20 eller 01. Det blir inte det där springet på restaurang som det blir på en nattklubb. Så där har det fyllt sin funktion.

Har kontakten mellan er krogägare ändrats under pandemin, att ni pratat mer med varandra?

– Nej, men kanske mindre. Man har haft så mycket med sig själv. Det har inte funnits tid att ta en kaffe och prata som man gjort tidigare. Det har varit fokus på att överleva. Samtidigt har personalen försvunnit och man har varit tvungen att göra mer själv, då finns det också mindre tid.

Vanligtvis, ser ni er som konkurrenter?

– Egentligen inte, även om vi slåss om samma gäster. För vi är samtidigt kollegor. På den här gatan umgås vi och pratar med varandra och vi är duktiga på att dra hit folk.

Har det hjälpt till att ”hålla humöret uppe” att ni varit fler som drabbats på samma sätt?

– Delvis ja, det finns de som det har gått sämre för, som har försvunnit. Så vi ska inte gnälla, vi har överlevt, även om det var med nöd och näppe.

– Sen är inte jag sjuk, folk har ju dött för i helskotta.

Kände du någon gång att ”nej, nu låser jag och går hem”?

– Nej, faktiskt inte. Vi pratade om det om vi skulle slå igen, men vi sa ”nej, vi kämpar på”. Det var inte nära, utan mer att vi kunde vara här själva och gå tillbaka till hur det var 1997. Städa själva, öppna själva, göra allt allt allt.

Det som varit svårast för branschen efter att samhället öppnat upp är att hitta personal. I slutet av december 2020 sa Christer Arnesson till NWT att man gick in i året med 40 personer på lönelistan. I slutet av året var det tre kvar.

Hur ser det ut nu?

– Vi har kunnat ha kockarna kvar. Nu har vi anställt några stycken fler anställa, säger han och säger att det värsta varit just personalen under pandemin.

– Vi anställde två tjejer som skaffade lägenhet i Karlstad. Men sen kom restriktionerna tillbaka hösten 2021 och deras timmar försvann. Det gjorde ont i hjärtat, att de drabbades. Vi hade haft en bra höst och låg inte på randen, men för dem var det så.

Christer Arnesson klev ur driften och gav sina timmar till de anställda. Dåligt för företaget, säger han men:

– Vi kunde behålla dem och de fanns kvar i januari. För när det nu vänder, så måste vi ha personal.

Ni står lite rustade?

– Ja, lite, säger han och skrattar.

– Men tittar man rent krasst på det så måste vi ha in en handfull duktiga till. Nu kommer alla annonsera och helst ska det vara personal med erfarenhet. Men är du bara glad, trevlig och vill lära dig yrket så ska nog lära upp dig.

Finns det något positivt du kan ta med dig från de här åren?

– Verkligen inte. Allt det jag gjort under två år gjorde jag när jag började 1997, jobba för noll och ingenting. Det som skulle kunna vara är att vi fått en tajtare relation i personalen.

Samtidigt som restauranger och krogar kämpade gick det strålande för pizzerior och take away-ställen. Vissa dubblade sin omsättning.

Hade ni någon fundering på att ändra ert koncept för att dra in mer pengar?

– Vi funderade på det, men det måste vara nån mer snabbmatsgrej, men vi kan inte det. Det är inte vår grej. Att göra pizza är helt fel. Vi anpassade menyn för att det skulle bli enklare att ta med sig, men att ändra ett koncept är en process som tar tid. Så det var inte aktuellt

Nu har drivit restaurang på Karlstads kroggata nummer ett i snart 25 år, hur har gatan förändrats?

– Jättemycket. När vi öppnade första sommaren, en torsdag, hade vi inte en gäst förrän klockan 20. För alla var i hamnen. Då var Ankdammen störst. Då var det bara vi och ett par restauranger här. Nu finns det något för alla. Bra restauranger, nattklubb, pub… På sommaren är det som att vara utomlands. Det är en go’ känsla.

– Så sköter vi oss så kommer det alltid finnas folk som vill komma hit.

Jag ställer frågan om han kan slappna av nu och svaret kommer snabbt:

– Nej, inte än. För vi vet inte hur folks beteende har förändrats. De unga är tokiga i att få komma ut, men de äldre är fortsatt försiktiga. Det här är inte över än… Jag är lättad, det är jag, och jag vet att det vänder. Men vid vilken tidpunkt smäller det till?

Men den smällen blir en bra smäll?

– Oja, så är det. Vi har sett fram mot det här.

Vad ska du unna dig när du kan var ledig och du vet att allt är bra?

– Att kunna åka skidor utan att tänka tanke på att det inte fungerar hemma. Det kommer bli väldigt trevligt. Jag siktar på påsken.

Nu har du sett till att många Karlstadsbor ätit gott och roat sig i 25 år, är du nöjd eller vill du vidare?

– Nej, jag är inte nöjd. Precis innan pandemin var vi på väg att utöka. Både jag och Camilla vill utveckla oss. Vi ska inte lämna det här, det är moderskeppet, men vi vill öppna mer saker. Inte för att det finns ett behov, men jag känner att jag vill få göra något nytt med den kunskap som min kollega Camilla har.

Koncepten, ett par sådana i samma bransch, ligger klara men det får vänta en stund. ”Nu är ekonomin körd i botten”, som Christer Arnesson uttrycker det.

Men de drömmarna finns kvar?

– Verkligen. Och de kommer att bli av.